Det var det här med hurusom konststudenterna skola skolas. Med kraftiga doser av politiskt korrekt aktivism tycks vara det alltmer givna svaret. Fast det hade nog varit bättre med en framåtskridande kritik. Men i alla fall kan man glädja sig åt att höra de konventionella ramsorna skanderas. Och att lära sig att vi nu har ”BIPOC-konstnärer” (det verkar rätt rasistiskt att utmönstra en sådan kategori).
Här är några godbitar ur Morgenbladets artikel:
”Nå er det dessverre slik at de fleste kunstinstitusjoner i Norge domineres av hvite mennesker og en eurosentrisk historie som ikke reflekterer samfunnet vårt i dag, og for mange BIPOC-kunstnere (Black, Indigenous and People of Colour) er det derfor ikke et trygt sted å studere kunstneriske fag.
Vi har tro på at det er fullt mulig å ha to tanker i hodet på en gang: både fokus på kunstnerisk virke og på økt kunnskap om likestilling, inkludering og mangfold. Derfor ser vi med glede på rektor Måns Wranges vilje til å tilrettelegge, med sin «treårig handlingsplan for mangfold, inkludering og antidiskrimineringsstrategier som omfatter alle skolens aktiviteter fra rekruttering av elever og ansatte, pedagogisk innhold og undervisningsmetoder, til informasjonsarbeid, økonomiske tilskudd og så videre». I våre øyne er dette starten på å bygge en institusjon tuftet på likeverd og inkludering.
Å studere ved en skole som tilrettelegger for kunnskap om queer-teori, feminisme, antirasisme, antikapitalisme, postkolonial teori og ikke-vestlige kunstformer vil styrke studenters kompetanse for å analysere makthierarkier og få forståelse for ulike perspektiver og kunstuttrykk, og er allerede en del av skolens studieplan. Med dette i bagasjen fra KHiO lover det godt for diskusjon rundt samtidskunsten i Norge fremover uansett hva slags kunst studentene velger å lage.”
När en aforism säger det mesta, eller allt om konstvetenskaplig forskning, även norsk:
”Konst är att spela fritt med sin kunskapsförmåga” – E. Kant (1774!).
Knepigt det där med doktoranden som blev underkänd i våras.
Som student skulle jag helst vilja forska om ”osannolika historier” i konstvärlden.
Kanske just, om doktoranden som inte höll måttet framför skranket. För var det så, att juryn var dåligt pålästa om ämnet som sådant… konstvärlden!
Om det är något Norge är känt för så är det ju BIPOC (”Biipöcke!”) och deras nyskapande konst.
”Norge domineres av hvite mennesker og en eurosentrisk historie som ikke reflekterer samfunnet vårt i dag, og for mange BIPOC-kunstnere (Black, Indigenous and People of Colour)”
– Indigenous = infödd.
BIPOC, det borde väl vara majoriteten av alla konstnärer i Norge, för vita norrmän är väl infödda i Norge ? Det är väl bara sådana som exempelvis L.Vilks som inte är BIPOC. Utbölingar från Sverige som varken är B eller POC.
Afrika domineras av svarta människor. Vad ska vi göra åt problemet?
People of Colour – ett av samtidens många språkliga missfoster. Särskiljande från ”People of No Colour”, ”People without Colour”, eller vad?
Därutöver är den vanliga klassificeringen, främst mellan ”vita” och ”svarta” människor, så grovt missvisande att den blir bisarr.
Få eller inga människor har vit som sin närmsta jämförelse på färgskalan, inte ens albinos är helt vita. Vi är väl olika sorters schatteringar av beige.
På samma sätt är det väldigt få människor som faktiskt är svarta, det rör sig snarare i de flesta fall om någon sorts brun i mörkare eller ljusare nyanser.
Och endast Simpsons är genuint gula människor, inte kineser eller andra sydostasiater.
CeDe
I Sydafrika verkar en svarthetsnorm breda ut sig. Vita jordbrukare dödas ju hela tiden. Just bara för att dom är vita.
Jag var närmast ironisk för vad kan vi göra åt naturens lagar!