Det är klart att identitetspolitiken har något att tillföra konsten. Ja, inte bara konsten, eftersom konsten följer med i en omfattande politisk rörelse. Så är frågan vad den kan ge just i konsten. Inte så svårt emedan det första decenniet innebar en ny uppmärksamhet och nya områden som kunde bli synliga. Men numera är det frågan om ett moraliskt och aktivistiskt ställningstagande och de viktigaste funktionerna har fallit bort: Estetiken och kritiken. Den kritik man framför är den egna ideologin som har samma svar på alla frågor: Det är fråga om strukturalistiskt förtryck från någon prominent folkgrupp.
Min gamle kollega från Oslotiden Stian Grøgaard, professor i Konsthögskolan i Oslo har insett vart det är på väg och framför till Klassekampen några skarpt formulerade synpunkter:
«Jeg liker dårlig rollen som selger av kunstteori til kunder som på forhånd vet hvilke konklusjoner de vil ha», skriver han.
«Ansatte skal sendes på kurs for å forbedre seg moralsk og innøve den sjargongen ledelsen etterspør. Dette kalles kompetanseutvikling. Man forutsetter altså at det faglige innholdet er død materie uten kraft til å drive skolen framover»
Även om vi har en form av revolt så får konsten mycket ut av det enär det är en politisk verksamhet som kommer utifrån och inte nämnvärt förändras när den tar sig in i konsten. Den kritiska sidan degenererar när det blir helt otänkbart att det skulle finnas något sådant som självkritik.
Skottland och lag mot yttrandefrihet:
https://www.thescottishsun.co.uk/news/5917729/scotland-hate-crime-laws-stifle-free-speech/
Sverige och yttrandefriheten :
https://www.spreaker.com/user/10042798/62rcb-monika-schaefer-talks-about-when-t