Är det möjligen så att den internationella samtidskonsten har nått fram till sin slutgiltiga lösning? Att vi inför upptornande politiska problem och orättvisor ej kan annat än att inrikta oss på att – på ett eller annat sätt – skapa en ny världsordning? Det senare är lättare sagt än gjort eftersom konsten, ehuru vänsterorienterad, inte kan gå in för någon traditionell marxistisk revolution. Men ändå kan ana att det är något i den riktningen. Ja, ingen behöver oroa sig, konsten agerar på det symboliska planet och är sig själv nog. En ny världsordning blir ur det perspektivet en enkel sak. Jag vill fortfarande se konsten som en serie trender och tror inte att den nått sitt definitiva mål, dvs. att alltid förbli i en politisk nödvändighet betingad av vår tids eventuella möte med den stora katastrofen. Jag tror att det trots allt rör sig om vad som är sista skriket. Just nu har vi sedan en avsevärd tid den angelägna politiska trenden. Man behöver inte heller vara orolig för det ekonomiska. Konstmarknaden absorberar detta utan svårigheter.
Denna är väl manifesterad i den häromdagen öppnade Berlinbiennalen. Inte oväntat är den uppbyggd kring de allra trendigaste teman (som visserligen med tiden har blivit lite avslagna): postkolonial kamp, genus och rasbetingad orättvisa, queerfobi och klimatförändringens ojämlika betydelse. Biennalen har en stark sydamerikansk profil. Rätt intressant, Sydamerika är tillräckligt postkolonialt för att kunna hävda sig utan att behöva balanseras av tillräckligt många andra konstnärer från andra världsdelar.
Dock är det en avvikare som stjäl en stor del av utställningen, nämligen Malerin Galli, en konstnär från de nya vildarnas tid på 1980-talet. Hon har nu blivit upptäckt på allvar och bejublas. Att blicka tillbaka ger mer än att blicka framåt. Såväl i stora världen som i konsten.
Så lustigt. Fast. Inte så konstigt ändå förstås. Att när jag började läsa din artikel och du nämner världsordning och marxism, så tänkte jag (lite uppgivet): Att det alltid ska gå bakåt. Marxism, islamism, kapitalism, kristendomism. Ismerna. Ständigt dessa konfliktismer. Varför är det så himelens svårt att tänka nytt…
Jaha. Så avslutar du med exakt de orden. (Jag citerar dig): ”Att blicka tillbaka ger mer än att blicka framåt”.
Så alla antirasisternas konstaktiviteter mynnar ut i ny världsordning? Verkar bekant på något sätt.
En konst som befinner sig i en åsiktskorridor och styrs av den, som har internaliserat den poltiska agendan, är det egentligen konst? Konsten måste vara öppen och fri. Min favoritperiod är början av 1900-talet det och tidiga 60-talet, innan ja ni vet vad …
Jo, du säger det själv: ”En konst som…” Som alltid är det inte fråga om det utan om kvalitet. Den riskerar att bli mindre lyckad.
Lars
Jag håller med dig i allt. Och vad beträffar kan låg kvalitet övergå till banalitet.
Ett exempel på samtidskonst lite vid sidan om PK-korridoren är väl koranen som brann i morse i ett morgonödsligt Rinkeby. Uppställd med utvikta pärmar och brinnande med hjälp av tändvätska. Den hade väl skulpturala kvalitéer. En vertikal ensam skönhet! En social skulptur? Med högre kvalitét än de Geers brinnande svenska flagga. Och hundra ggr mer kontroversiell dessutom.
Det där hör inte hemma i konsten eftersom det varken finns någon konstnär eller någon bekräftelse från konstvärlden. Helt uppenbart rör det sig om en politisk aktivitet.
Lars
Men om jag lyfter fram föremålet inkl dess plats, och klassar det, situationen, som konst? Lite som Duchamps flasktorkare osv. Eller?
Du får problem med trovärdighet och bekräftelse. Duchamp var en känd konstnär som placerade sin flasktorkare i konstvärlden.