Angående kritik av religion och blasfemi skriver docent Margareta Popoola och professor Ann Sofie Roald i GP. De hänvisar till fallet med pastor Green som de jämför reaktionerna med journalisten Kadra Yosuf som menar att en del islamiska källor visar sig ”kvinnoförtryckande enligt dagens värderingar”. Vilka dessa källor är får vi inte veta men det står i ingressen att man skall få kritisera (till och med) Koranen. Troligen vill skribenterna vara försiktiga och nöjer sig med att citera Moseboken och utifrån den finna en kollektiv kritik av Islam, Judendom och Kristendom.
Var skon klämmer vet vi mer än väl. Men det är rekommenderat att iaktta försiktighet eftersom det mycket lätt kan bli konsekvenser om när man trampar lite fel.
En återkommande tankeslinga i diskussionen om yttrandefriheten är att hylla principen som väldigt fin men enbart när det är något tillräckligt fint som framförs (Ekstrabladet).
Tja. Det kan man väl gå med på. (Som Ekstrabladets artikel önskar). Att inte likställa terrorism med islam. Eller islam med terrorism. Även om det första uppenbarligt hänger ihop med det andra.
Vad de islamunderkastade då måste gå med på är att vi som ej är troende på varken deras eller andra liknande ideologier med omfattande mytbildning och långvarigt inflytande över tanke, politik – samhälle, att vi som försöker vara fria själar med ett öppet sinne likväl som öppna hjärtan, att vi får ifrågasätta deras dogmer och deras i skrift fixerade tankars inflytande på det samhälle vi här i kalla norr gemensamt har byggt upp långt innan islameriet blev aktuellt. Visst är förändring tänkbar, möjlig och ständigt pågående. Åt båda håll. Så då måste den också ständigt ifrågasättas. För h-vete! Höll jag hopplös på att råka lägga till…
Där finns ständigt en underström av att yttrandefrihet är till för att självdeklarerade ”progressiva” ska kunna driva sina kampanjer och karriärer. När yttrandefriheten inte används till de ”progressivas” agenda blir den plötsligt inte längre självklar.
Problem med generell yttrandefrihet beror dels på att våldsbejakande islam inte erkänner generell yttrandefrihet när det gäller islam, dels att de europeiska ”progressiva” dras in i kulturkampen via ”min fiendes fiende är min vän”. När västerländsk konservatism opponerar sig mot den främmande hatreligionen tar många ”progressiva” islams parti, och låtsas att det handlar om europeisk rasism, när vi faktiskt har importerat arabisk rasism. Både muslimer och ”progressiva” blandar också bort korten när det gäller ”religionsfrihet”. ”Religionsfrihet” är en äkta, dvs negativ, rätt. ”Religionsfrihet” är den universella rätten att slippa religion man inte vill ha. En konsekvens av negativ religionsfrihet blir att religiösa har rätt att hålla på med sin religion så länge de inte tvingar sig på andra. En positiv rätt till religion på andras bekostnad existerar däremot inte, men det är islams grundval, rätten att halshugga islams fiender. Irrläran som koranen predikar står i strid med principen om mänskliga rättigheter.
När de ”progressiva” tar islams parti mot Europas filosofiska och religiösa grundvalar, blir ”framstegen” de hänvisar stötande för växande delar av svenskarna, men också för ”progressiva” födda i muslimska länder, som tagit våra framsteg för givna. Islam kan förstöra nya länder likväl som gamla.
Jag gjorde en kommentar i DN:s ”ifrågasätt” som refuserades. Jag påstod att Mohammed sagt i stil med ”om du möter en främling med en annan tro ska du omvända honom till den rätta tron annars ska han han förgöras”. Blev förbannad och svarade att dom ska läsa på. Vet någon om det här är sant? Och i vilken sura?
Såg just på TV att två intervjuade gymnasieflickor, en svensk, en islamsk, tyckte att man inte ska håna andra religioner. Alltså stick i stäv med vår lagstiftning.