Den här artikeln i The Atlantic är fem år gammal men den förefaller väldigt färsk. Kanske för att genomgången av de lättkränkta (av alla sorter) numera har blivit bekant. Intet är för obetydligt, det mest otroliga kan föranleda allvarliga och fullständigt humorlösa reaktioner. Kan man fråga vem som helst var de är födda? Nej. Kan man genomföra arrangemanget ”klappa en kamel”? Nej.
De som drabbas blir utstötta. Företeelsen har funnits länge men det förefaller osannolikt att denk an fortsätta hur länge som helst. Förmodligen är det en trend att tro på i brist på annat. Man kunde ju också säga att eftersom den politiska utopin har försvunnit så har den med kränkthetskulturen nått genomförandestadiet. Utopin är redan här och nu skall allt rättas till och syndarna skall sändas ut i mörkret. Se också Arvi Åhlunds artikel i Expressen.