År 2020 blev ett markant år och det även för konsten. Genom att den ordinarie utställningsverksamheten blev kraftigt reducerad i kombination med BLM och MeToo och den sedan länge pågående postkoloniala trenden blev det mycket speciellt. Helt uppenbart framträder det i Art Reviews årligen återkommande lista över de mäktigaste i konstvärlden. Listan innehåller inte många konstnärer och de konstnärer som är med är oftast verksamma inom flera områden. BLM ligger på första plats, curatorkollektivet ruangrupa (som är ansvariga för Documenta 2022). När man bläddrar genom listan ser man att akademikerna har fått stort utrymme – de specialiteter de representerar är föga förvånande globalisering, genus, postkolonialism/dekolonisering, miljö Gamla stötar som hade sin storhetstid på 1990-talet har kommit tillbaka: Judith Butler och Gayatri Chakravorty Spivak.
Konstens akademisering är inte någon nyhet men nu kan vi den framträda i kombination med den politiska berättelsen. Ramberättelsen känner alla till, den återkommer hela tiden men med nya variationer. Konstens visuella sida har blivit sekundär och det är väl en anledning till att så få konstnärer finns med på listan.
Ledorden för dagens elitkonst är aktivism och representation.
En konst med en sinande ström konstnärer dominerad av ordvrängare borde antingen gå i kvav, eller så återuppfinner konstnärerna sig själva. För hundra år sen hade tex futurister anknytning till vurm för det maskulina, fart och fläkt, drag under galoscherna och lite fascism här och var. Det skulle dra till sig intresse, och kanske lite gatubråk? Vi är så omgivna av köpimpulser från Bregottfabriken att det kanske är för sent?
Såg en föreläsning av Pierre Guillet de Monthoux som påpekade att det var svårt att se skillnad på konstutställning och varuhus. Han nämnde Kant, Schiller och Schopenhauer enligt kända linjer.