Den pågående Luleåbiennalen har föranlett konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen till några funderingar (Kunstkritikk) kring ett alltmer pockande ämne: Till vilken nytta har vi konsten? Lappalainen menar att biennalen ”inte nöjer sig med att signalera engagemang för ett samhälle som ändå inte är mottagligt för konst. Tvärtom tycks den rikta en fråga till offentligheten: kan konst egentligen spela någon viktig roll i vårt samhälle nu, i den här, som utställningstiteln lyder, ’tiden på jorden?’”
Inte opassande i detta sammanhang är Charlotte Posenenske (1930 – 1985). Hon lämnade konsten 1968 då hon ansåg att den inte kunde förändra världen. Hennes bidrag till konsten är just att hon slutade med den. Hennes karriär tog fart efter hennes död och numera är hon ett välkänt namn. Den ståndpunkt hon representerar är att vi kanske borde sluta med konst om vi tror att det i någon betydande utsträckning kan påverka samhället. Visserligen kan konsten i undantagsfall spela en viss roll men då genom att den hamnar utanför konsten och vulgariseras i det politiska maskineriet. För övrigt skall man komma ihåg att den sociala och politiska påverkan som konstvärlden gärna vill se är strängt ideologiskt bunden: Du skall inte kritisera sådant som …, ja ni vet säkert vad. Dessutom är det politiska läget ovanligt och komplicerat. De förtryckta minoriteterna har oväntat blivit makthavare.
Förr var nyttan inget problem eftersom det rådde en samstämmig övertygelse att konst var bra och nödvändigt. En viktig uppgift vara att få ut konsten till alla så att alla kunde få ta del av dess utvecklande och kritiska upplevelsemöjligheter. Denna romantiska tanke går fortfarande igen med full kraft men tvivlet har – som synes – börjat göra sig gällande.
Min tanke är enkel. Konsten har ingen uppgift mer än sådana som den själv producerar och lyckas övertyga övriga världen om. Sålunda är det en del av konsten att utveckla idéer om sin egen betydelse. I och för sig är det väl knappast mer än någon procent av konstvärldens representanter som berörs men å andra sidan är det dessa som räknas.
Lappalainen har mycket väl fångat hur konstnärernas verksamhet beskrivs och har beskrivits: ”kons[t]offentligheten anpassar sig: istället för att säga att konstnärer ’gestaltar’ gick vi först över till att akademiskt tala om att de ’problematiserar’, medan det idag ser mest seriöst ut att säga att de ’omförhandlar’något. Och vi har slutat tala om subjektivitet (det vill säga förmågan att initiera ett nytt skeende i världen) för att istället göra anspråk på agens (det vill säga förmågan att utföra en handling som någon annan har bestämt) och borde snart vara framme vid «tjänstvillighet» som konstnärlig dygd. För att motverka detta måste vi kanske börja agera som om en kulturoffentlighet fanns. En sak är i alla fall säker: i dagens offentlighet är konsten helt maktlös.”
Om man skulle vilja att konsten skulle påverka världen är det inte alltför svårt. Men då blir det inte som man har tänkt sig…
Utan tvekan behöver konsten bli mer normaliserad.
En intressant artikel som ändå förbiser det centrala. Riktiga konstnärers verk utstrålar känslor, och det är känslor som väcks hos mottagaren. Idébaserade verk utan känsla är verk utan känsla, och erhåller det mottagande de förtjänar. Fyrkantiga pappråttor i wellpapp har kanske något annat att säga hjärtat än vad konstnären tänkt sig? En aldrig så välkonstruerad tankefigur kan falla platt till marken om den lanseras med något som uppväcker helt andra känslor.
Om man tittar lite på tecknade mellanösterngubbar i rolig mössa så har de en utstrålning. Att religionens fanatiker har en blodtörstig utomeuropeisk bilduppfattning är en annan sak, det är inte vår sak. Vad är det vi ser, vilken känsla uppväcker det avbildade hos oss, som arbetet är gjort för? Det kan väl aldrig vara objektets småttiga och självbespeglande självtillräcklighet, eller hens bortkommenhet i en modern postkristen värld, fullständigt i konflikt med en irrelevant ordsamling från 600-talet?
Konst är väl numera ofta politisk propaganda. Det ser man ju på listan i Art Review som toppas av BLM och följs av diverse politiska aktivister.
På Moderna museet finns en hel del politisk propaganda, som inte var gjord för att vara konst, utan ren propaganda. Sovjetiskt 30-tal. Jag förmodar det var dåvarande musei-chefens politiska preferenser.
”Riktiga konstnärers verk utstrålar känslor”. Ja, vem bestämmer vem som är riktig konstnär? Duchamp och konceptkonsten får tydligen inte vara med i din konstvärld.
När jag läser dina utläggningar om konstens uppgift kommer jag att tänka på en professor i medicin verksam vid det universitet där jag studerade. Denne professor var medicinare och forskade om något i stil med att utrota cancern som problem. Samtidigt var han uppenbart missnöjd med sina egna forskningsanslag. Därför hade han gjort det till en liten sidouppgift att utröna syftet med vetenskapen. Detta projekt gick till på det viset att han ofta bevistade disputationsförläsningar inom humaniora. När den nervöse doktoranden hållit sin föreläsning och försvarat sin avhandling kom medicinprofessorns stund. När publiken fritt fick ställa frågor kunde han ställa frågan vilket värde hela ämnet för avhandlingen hade. Vilken nytta låg det i att belysa en på 1300-talet verksam munks tankevärld. Var detta forskning på liv och död eller var det bortkastade pengar att doktoranden fått bedriva sina studier under si och så många år. Det var en rätt elak jävel. Men jag tänker på honom ibland då frågor som denna, vad är konstens uppgift, kommer upp. Samtidigt vore väl världen en fruktansvärt tråkig plats om vi alla ägnade vår tid åt att förebygga utbrottet av och utrota sjukdomar. Vi ska ju leva våra liv också…
Sedan om konst. Konst i vid mening omfattar väl även populärkultur. Beatles utövade konstnärlig verksamhet. Varje film från Hollywood är ett filmkonstverk. I den meningen utövar konsten ett oerhört inflytande. Hur har inte Hollywood påverkat värderingar och världsåskådning i västerlandet? Det är möjligt att konst i en snävare och mer elitistiskt sammanhang inte påverkar världen. Men visst påverkar konst i form av populärkultur som film, foto och musik världen fruktansvärt mycket. Reklam är ju i någon mening konst syftande till att påverka våra konsumtionsmönster. Genom att med bilder och musik förmå oss att känslomässigt knyta an till och åtrå varor och tjänster påverkas vi dagligen av reklam. Och jag tycker att reklam faktiskt, vitt förstått, är att förstå som en typ av påverkande konst.