Politisk strategi men inte särskilt avancerat. I Aftonbladet kommenterar Peter Kadhammar drabbningen mellan Hultqvist och Åkesson. Han går helt på Hultqvist linje och det är självfallet hans uppgift. Nå det är inte svårt att förstå hur det ligger till. Hultqvist angriper SD med beteckningen grisar. Säger han det så behöver man bokstavligen inte mena det. Men det är idag en svajig linje eftersom bokstavlig tolkning ger upphov till kaskader av kränkningar som kan resultera i nästan vad som helst. Hultqvist vill givetvis tala föraktfullt om SD. Partiets strategi – och vem vet, det kan ju fungera den här gången. Åkessons försvarslinje är att kräva en mera anständig och saklig samtalston. Samma sak här, det kan fungera. Vi har alltså att göra med en ren politik. Expressiv och känslofylld vilket passar väl in i den tid som inte har tid med att fördjupa något. Snabba och medievänliga utbrott. Då blir det något att reagera på.
I konsten är man inte så långt efter. Vita havet-diskussionen fortsätter och nu finns det ett konkret förslag till namnbyte: ”Havet”. Med all respekt får jag säga att den kreativa potentialen på Konstfack inte överskrider den nyssnämnda dialogens. (DN) Själva lokalen har ingen klagat på, det är bara namnet. För annars kunde man bytt utställningsrum vilket ibland kan vara befriande.
Problemen med vitheten kan hopa sig. Jag tänker på måleriet där Titanvitt är den dominerande färgen. När som helst kan någon känna sig besvärad av detta namn. En neutral benämning är enkel: Titanfärg. För ordningen skulle får också det långsamt torkande Zinkvitt reduceras till Zink. Blyvitt kan kanske få behålla sitt namn eftersom det är en giftig färg och dessutom förbjuden att säljas i Sverige.
Priviligierad titanfärg skulle kunna funka om man kombinerar med en tydlig triggervarningstext på tuben.
För övrigt är denna mjölkvita sida en rasistisk styggelse som skär i ögonen. Ett mer modernt och mörkt tema hade varit på sin plats.
Titanvit färg måste betecknas som något kontrafaktiskt. Vad sägs om ”skörvitt”, eller ”dvärgvitt”. Man må säga, det skulle ligga mer i tiden.
I DN säger en representant för gruppen BI att det inte är V-ordet i sig man vänder sig mot, utan homogeniteten bland, förmodar jag, lärare och elever. Jag tycker man, BI, missar målet lite då man enbart kräver ett namnbyte på en lokal för att få bukt med den tråkiga homogeniteten. Det borde väl vara mer effektivt att kräva någon form av kvotering baserad på etnicitet, religion, läggning eller vad man nu vill lägga vikt vid, en smältdegel av allt och alla. Tänk vad det skulle tillföra det konstnärliga skapandet. Ett krav på namnbyte av en lokal tycker jag låter lite mesigt.