Postironin har som sagt (del 18) fått en viss spridning. Den bör på alla sätt avvisas eftersom dess pretention är att göra ”verklighetens konst”. Visserligen är det romantikens dröm, men de gamle var klara över att det var en högst besvärlig sak: en konst som tar omedelbar del i det verkliga och som likafullt är konst. Poängen är naturligtvis att allt skall bli bättre på grund av konstens hälsobringande effekt.
Den relationella konsten har uppenbart starka postironiska drag i sig. Där var det inte fråga om att vidga konstbegreppet och skapa en konstriktning. Det var alltså att göra ”the real thing”, mångordigt och föga övertygande utlagt av Nicolas Bourriaud i sin välkända skrift ”Relational Aesthetics”. Detta tar sin början 1994 och sprider sig som en löpeld i samtidskonsten. Inget fel på det relationella, men låt oss inse att det ÄR en utvidgning av konstbegreppet, att det ÄR en ny konstriktning och att den inte har någon som helst verkan utanför konstvärlden.
Fall alltså inte för frestelsen att tro för mycket! Svälj inte postironin!
Postironiker Bourriaud
Postironiker Tiravanija