En stabil faktor i konstvärlden utgörs av konstmarknaden. Samtidskonstens politiska ambitioner är i det sammanhanget sekundära. Visserligen kan den politiska konsten ibland bli en estetiserad trend som marknaden kan konsumeras. Men de konsthistoriska storheterna håller sina ställningar. Picasso är inget hett namn i samtidskonsten (man har insett att han hade helt fel värdegrund) men marknaden tröttnar inte. I veckan gick hans Femme assise près d’une fenêtre (Marie-Thérèse) från 1932 för ofattbara $103 miljoner. Marie-Thérèse var en ung dam som Picasso fick syn och presenterade med ”Jag är Picasso, får jag måla ert porträtt”. Hon hade ingen aning om Picasso men målat och skulpterat blev det. Och Picasso skapade den specifika huvudformen som gör att Marie-Thérèse är lätt att känna igen i konstverken. Det är väl en av anledningarna till att dessa Picassoarbeten är särskilt attraktiva. (artnet)
Konstvärlden är som bekant inte förtjust i marknaden. Den ses som en svår belastning. Det är svårt att erkänna att konsten sysslar med att producera lyxvaror för kapitalisterna. Men så är det.
860 miljoner kr i dagens $ kurs för Picassson vs 1 070 miljoner kr när $ kursen peakade för typ ett år sedan.
210 miljoner kr…