På Nordiska Akvarellmuseet visas verk av Friedensreich Hundertwasser (1928 – 2000). Han var ett verkligt stort namn på 1960-talet. Och i viss mån är han det fortfarande inte minst genom hans egenartade arkitektbyggen som är ett måste när man t ex besöker Wien.
Jag har själv haft en indirekt kontakt med konstnären. Vid den tiden då myndigheterna ville få undan Arx föreslog en bekant att jag skulle fråga Hundertwasser. Denne bekant kände konstnären ochhade visat honom en bild av Nimis. Hundertwasser kunde inte tro att det existerade något sådant. I alla fall odlade jag kontakten genom hans gallerist. En långvarig faxförhandling som till slut inte ledde till någonting. Men i alla fall fick Hundertwasser en liten roll i processverket.
På Akvarellmuseet menar man om Hundertwasser: ”Hans verk har aldrig varit mer aktuella än idag. Han brann för natur och miljö, vilket hans konstnärskap också kretsade kring. Hans verk sprakar av färg och kreativitet och har en livskraft och energi som är tilldragande.”
I texten ser man två intressanta saker. Aktuell konstnär. Med lite eftertanke är det ytterst svårt att finna någon i konsthistorien placerad konstnär som inte är aktuell för just vår tid. Det behövs bara en gnutta kreativitet. Hans ekologiska inriktning har åldrats, han representerar en tidigare version av grönt tänkande som har föga för sig idag.
Recensionerna av utställningen kan gå två vägar. Enär den som finns i DN som talar om färg- och formfest. Det finns en liten tendens till att konstvärlden drar något på det hållet men hur det skall formuleras är ännu osäkert. Skall man välja normen för samtidskritik bör man skriva som Fredrik Svensk (Aftonbladet). Han ger Hundertwasser ett erkännande (han var ju naivt experimentell och miljökämpe) men reservationer måste ju fram:
”Avgörande för stämningen och kontextualiseringen av utställningen är en mytologiserande dokumentär om ett vitt manligt konstnärsideal som går sin egen väg. En image som utan problem kom undan med att skapa 10 000 exklusiva originalverk genom att ändra färgtonerna i trycket från en och samma grafiska matris.”
Vitt manligt och bedrägeri, så var det sagt. Svensk lyckas sedan leda in recensionen på samtidens hälsoproblem utifrån Hunderwasser holistiska perspektiv:
”Å ena sidan kan tanken om en hälsosam konst underordnas en gemensam välfärd där konsten också ingår som en central del. Å andra sidan kan det innebära att makten över vad som betraktas som god hälsa och vilka som betraktas som folket, centreras till en suverän maktposition som länge utgjorts av en politisk mitt på väg högerut.”
Där kom högerutmarkeringen och sedan konkluderar han med vaccinet (väldigt aktuellt):
”Jag säger inte att Hundertwasser är antivaxxare, men visst är det något motsägelsefullt i hans till synes folkligt färgglada civilisationskritik av den rationalitet som möjliggjort vaccinet mot covid-19.”
Hm, misstänkt antivaxxare trots allt. Ja, det var en riktig konstrecension.
antivaxxare swebbtv idag;
https://swebbtv.se/w/b1485ea7-222e-4ea1-a4dc-3d8a63e5a98f
I Israel är alla vaccinerade sedan länge.
Man kan undra – vaccinerade med vad ?
Med ett fantasivaccin ?
Eller hur kan det komma sig att 6 miljoner israeler helt plötsligt var vacccinerade, före alla andra länder ?
I flera år har jag i konstkretsar hört kritik mot det västerländska tänkandet, förnuftsdyrkan och upplysning. Detta eftersom det är privilegierat och eurocentristiskt.
Men nu har det tydligen svängt. Eftersom förnuftssamhället har gett oss vaccin, bör man inte längre förbehållslöst kritisera det. Den som före Corona hade uppgett vaccin som ett argument för det rationella och västerländska tänkandet, hade säkerligen möts av skepsis.
Kulturvänstern godtycke och principlöshet är skrattretande.