|
Den institutionella konstteorin
Frågan vad-är-konst? besvaras i samtiden med att det som konstvärlden uppfattar och presenterar som konst är konst (den institutionella konstteorin). Det är inte längre trovärdigt att hänvisa till någon form av upplevbar essens som skulle göra det möjligt att "känna" skillnad på konst och icke-konst.
Den institutionella konstteorin är ingen kvalitetsteori utan anger bara att något är konst, vilken kvalitet det rör sig om kan man förstå genom att tillämpa samma teori för kvalitet: Det som uppfattas och presenteras som god konst av konstvärldens styrande institutioner är god konst.
Den institutionella teorin ger omedelbart intryck av att något saknas. Och det är naturligtvis att den inte säger något om konstens innehåll och identitet. Orsaken till detta hänger samman med att konsten inte har någon given identitet; att den i själv verket är upprättad: Den blir vad man gör den till. Vill man veta närmare vad konst är får man vända sig till praktiken och se vad som faktiskt görs och hävdas. Detta kan hela tiden förändras mer eller mindre radikalt. Förändringarna är dock inte särskilt stora. Konsten, liksom andra institutioner, är i stor utsträckning stabil. Däremot har förändringarna varit omfattande under det senaste decenniet.
Den förändring som ägt rum i konsten, och som snabbt utvecklades under slutet av 1980-talet, har medfört att man kan tala om ett paradigmskifte. Den förvandling, som idag är mer än tydlig, har inneburit att man i stor utsträckning har lämnat traditionella tekniker och dessutom gett upp den traditionella identiteten, det estetiska och formala uttrycket. Konsten har istället blivit idébaserad och bygger främst på innehåll, ett innehåll som kan samlas i begreppet "social kritik". De främsta teknikerna är foto, video, installation, sociala evenemang, performance.
Konstens paradigmskifte innebär att den inte längre kan hänvisa till någon naturgiven princip. Konst uppstår inte spontant var som helst. Konsekvensen, som ännu långt ifrån blivit klargjord, torde vara att konsten förlorat sin historia. Konsthistorien bygger på det äldre paradigmet, dvs. att konst alltid har funnits och kan kännas igen genom förnimmelse. I vår tids konstparadigm kan konst uppstå enbart genom utnämning, alltså att något kallas för konst och att en sådan handling blir accepterad. Acceptansen är i sig ett obetydligt problem, att någonting är konst säger inget om kvaliteten. Därför är utnämningen av något som konst i praktiken ett försök att lansera en kvalitet och få ett allmänt erkännande för en sådan.
Utifrån ett sådant perspektiv blir all äldre konst något som utnämnts i efterhand.
Den konst vi har idag saknar tydlig identitet. Detta spelar för närvarande inte så stor roll eftersom det som sker i samtidskonsten är ägnat åt praktik. I ett rasande tempo skapas idébaserade projekt som just nu inriktas mot globalisering och nätverksarbete.
|
