|
Avdelning 2: in i det postmoderna 1975-85
Konsten vid mitten av 1970-talet
Konceptkonsten var fortfarande ett aktivt diskussionsobjekt i det tidiga 70-talet, men politiska och sociala aktiviteter som spred sig in i konsten fick ett betydande utrymme. Revolterna 1968 och Vietnamkriget kom att prägla även stora delar av konstdebatten liksom den första generationens feminister. Allt detta förde med sig att det uppstod något slags jämvikt mellan olika konstinriktningar och intressen. 70-talet brukar därför betecknas som ett pluralistiskt i konsthänseende, dominerat varken av konceptkonsten som föll tillbaka eller av det mer traditionella eller av de socio-politiska strävandena.
I Europa framstod Joseph Beuys som en av tidens viktigaste konstnärer. Han avvisade måleriet som förbrukat och kom att alltmer inrikta sig åt aktioner och föreläsningar: "social plastik". Arte Povera, den italienska grenen av konceptkonsten, visade fortsatt en livaktighet och konstnärer som Mario Merz och Jannis Kounellis uppfattades som starka profiler. Andra konstnärer som intog en stark ställning var Gerhard Richter, Sigmar Polke, Marcel Broodthaers, Daniel Buren, Magdalena Abramovic och Rebecka Horn.
I USA framträder den första generationen av feminister: Faith Wilding, Eleanoar Antin, Hannah Wilke, Lynda Benglis, Judy Chicago, Nancy Spero, Miriam Shapiro Utmärkande för 70-talsgenerationen var att de betonade det säreget kvinnliga som de antog hade en verklig existens och inte enbart var ett resultat av den sociala miljön. 1972 hade Shapiro och Chicago tillsammans med en grupp andra kvinnor skapat "Womanhouse" i Hollywood, en utställningsplats enbart för kvinnor. Året därpå etablerades "Womanspace" i Los Angeles.
Nästa sida 
|
