|
Avdelning 2: in i det postmoderna 1975-85
Julian Schnabel
Schnabels måleri var ambitiöst både vad gäller innehåll och format. Hans tidiga särart med krossat porslin som klistrades på de stora dukarna skall han ha fått med sig från ett besök i Spanien där han såg Gaudis användning av kakel. Hans måleri med tillskott av små och större objekt hämtades från många håll t ex Beuys och Kabuki teater, han citerade Caravaggio och Kokoschka, barnböcker, massmedia osv.
80-talet levererade omfattande förändringar i konstvärlden. Ekonomi och karriär blev ingredienser som nådde tidigare oanade höjder. Genombrottet för ett nytt synesätt på konstnären och konsten brukar ofta knytas till februari 1979 när den tjugonieårige Schnabel hade sin första separatutställning på det nya Mary Boone Gallery i New York och omedelbart gjorde succé. Alla målningar såldes före vernissagen. Prisnivån var mycket hög; 1983 kostade en Schnabel ca $ 60 000, på Sothebys samma år fick man ut hela $ 93 500. Det var inte bara Schnabel som fick ut höga priser. En Salle kunde kosta $ 35 000, en Robert Longo $ 40 000. Och en målning av den tjugotreårige Basquiat gick för $ 19 000.
Leo Castelli gick samman med Mary Boone i lanseringen av Schnabel och 1981 hade han en dubbel separatutställning på deras gallerier. Han blev den ende amerikanen på A New Spirit in Painting på Royal Academy i London samma år. 1982 hade han en separatutställning på Tate Gallery i London där nio av de elva målningar var lån från Saatchi Collection och han var självskriven på Zeitgeist i Berlin. Suzi Gablik noterade att det 1982 var oundvikligt att inte diskutera Schnabel i varje tänkbart sammanhang: "What do you think of Julian Schnabel?"
Schnabel (och naturligtvis andra målarcelibriteter som Clemente, Basquiat, Haring etc) blev en del av kändisetablissemanget och följdes av den allmänna skvallerpressen på ett sätt som tidigare var okänt för konstvärlden. Det rådde HYPE som fungerade som ett nytt medium nu också i konstvärlden.
I den kolossala framgångens stund kunde Schnabels föga imponerande uttalande tas emot med intresse. Sett med senare tiders ögon förefaller det närmast otroligt: "I wanted to have a feeling of God in (målningarna från en utställning 1982). …are the view from the bridge between life and death. I think about death all the time…My presumption is that if the viewer becomes conscious of these realizations about life and death in my paintings, the world might be a better place." (som han uttryckte det i Art in America, dec 1982)
Schnabels självbiografi vid 36 års ålder "CVJ" (titeln efter smeknamn på kockar på hans favoritkrog) visade sig vara slående banal och med all sannolikhet lika äkta:
"For any artist, no matter how generous or normal they try to be, their companion will always be left out in some way. The most difficult thing to understand is that the work that is being made for the love of them is the very thing that is robbing them of the love they need from you…The thing for the partner to remember is the absolute necessity of their presence in order to help the artist to be free enough to behave in this loathsome manner."
Schnabels framgång hade flera orsaker. Den viktigaste var förmodligen att drömmen om den store målaren låg djupt i föreställningen om vad konst handlade om. Han blev mottagen som den nye Pollock och han var dessutom kontroversiell. Kritiken mot Schnabel var egentligen postmodernisternas kritik och tvivel, men det betydde ändå att han var omdebatterad och därmed ännu mera lik en riktig modern konstnär. När han efter hand framstod som stereotypen för en romantisk konstnärssyn tynade entusiasmen. De som beundrat och ställt sig välvilliga till honom fann att han var alltför banal och postmodernisterna som hävdade att konstnären inte har något tolkningsföreträde hade naturligtvis inget intresse att försöka rädda honom. Schnabel förblev dock det mest framträdande och uttalade exemplet på vad som kunde försiggå i konstvärlden i det nya måleriets storhetstid under den första hälften av 80-talet.
Nästa sida 
|
