|
Avdelning 3: en ny syn på konsten 1985-1993
Paradigmskifte
I den konstuppfattning som presenterades inledningsvis, dvs. romantikens och modernismens förelåg en grundläggande uppfattning som inte rubbas på något betydande sätt förrän konceptkonsten och postmodernismen framträder. Konceptkonsten var i praktiken alltför begränsad både vad gäller spridning och genomslag. Någon genomgripande konstteori skapades inte heller. Med postmodernismen blev följderna betydligt mera omfattande. Från 1986 grundlägges en idébaserad inställning till konsten och den inriktningen blir under 90-talet helt dominerande i den internationella samtidskonsten. Inom ramen för postmodernismen utvecklas ej heller här någon kritisk och generell teori för konsten, men på en rad punkter har basala synpunkter förändrats. Det gäller då främst föreställningen om konstens givna existens och översinnliga innehåll. Det förutsättes inte längre något metafysiskt drag hos konsten. Istället accepterar man kontexten som en oavvislig del av konstverket. Konsekvenserna av en sådan inriktning innebär att konsten framträder på ett annat sätt än tidigare och att den principiellt är självrefererande i enlighet med institutionell teori. Konstens estetiska identitet som varit direkt knuten till konstens översinnliga kommunikationsförmåga försvinner. Ersättningen blir en närmast pragmatisk sammanhållning av konsten med hjälp av det obestämda begreppet "social kritik".
Det postmoderna inflytandet i konsten blev totalt sett långvarigt. Skedet tog alltså sin början i slutet av 70-talet i USA, men kom att få konkurrens av hela den nya målerirörelsen. Även denna rubricerades generellt som postmodern men härvid på ett både ytligt och tvivelaktigt sätt. Det egentliga genombrottet kommer först kring 1986 med neoconceptualismen i USA. Åren därpå sprids den till Europa (därmed inte sagt att de postmoderna tankegångarna inte var kända och diskuterade i Europa, men de fick inte tidigare något riktigt genomslag i konsten) och når under de därpå följande åren ett allmänt genombrott. Det postmoderna framträder under perioden 1986-91 i sin mest renodlade form, självrefererande och språkinriktad. Enligt stram postmodern teori är det inte möjligt att nå utanför de språkliga gränserna och detta får till följd att konsten domineras (åtminstone i dess avancerade och internationella framträdanden) av undersökningar av sin egen språklighet. I början av 90-talet börjar det slaget av postmodernism bli utmattat, intresset för substans och förbindelse med världen utanför tar överhanden.
Baudrillard, en apostel för postmodern måttlöshet, och föga intresserad av konst, kunde beskriva postmodernismen som:
"…the characteristic of a universe where there are no more definitions possible. It is a game of definitions which matters. It is also the possibility of resuscitating images at the second level, ironically of course. It all revolves around an impossible definition. One is no longer in a history of art or a history of forms. They have been deconstructed, destroyed. In reality there is no more reference to forms. It has all been done. It has destroyed itself. It has deconstructed its entire universe. So all that are left are pieces…Playing with the pieces - that is Postmodern.
Nästa sida 
|
