|
Avdelning 3: en ny syn på konsten 1985-1993
Att något händer: Venedig 1984 och 1986
Nyexpressionismen hade alltså fått fäste och fart i Europa i början av 1980-talet. Rudi Fuchs Documenta 7 1982 förde med sig deklarationen om modernismens slut och öppenheten för alla möjligheter i konsten. I Kassel kunde tyska nyexpressionister hängas tillsammans med konceptkonst. Men dominansen för de traditionella teknikerna var påfallande och något teoretiskt ramverk hade inte bildats för att bemästra problemen med vad som egentligen kunde gälla i konsten. Venedigbiennalen 1984 återspeglade viljan att redovisa och försöka skapa ordning. Den ambitiösa titeln på biennalen, Arte e Arti. Attualitā e Storia (Konsten och konsterna. Nu och i historien). Centralpaviljongen innehöll en utställning Konst i spegeln samt en installationsavdelning Konst, miljö, scen. Man ville alltså visa konstens historia och samtidigt skapa en egen historisk händelse, att i ögonblicket summera en historisk slutpunkt. Den var välkänd eftersom modernismen tagit slut och avantgardet försvunnit. Det visades mängder av konst som alluderade på annan konst, Duchamps Mona Lisa, de sena nyklassiska målningarna av Giorgio de Chirico, akademisk nyklassicism osv. Men då allting var möjligt och öppet fanns också allting annat. Lothar Baumgartens namn på utrotade indianstammar samsades med Pencks figurmålningar i den tyska paviljongen. England visade den hyperestetiske Howard Hodgkins målningar, man mötte installationer av Anne och Patrick Poirier, Marina Abramovic och Ulay, performance av Lawrence Weiner och Per Kirkeby. Aperto meddelade inget alternativ, här härskade måleriet representerat av bl. a Middendorf, Oehlen, Kenny Scharf, James Brown.
1984 års biennal var alltför oregerlig och utan styrsel för att bli ett vitalt inslag. Detsamma kan sägas om den nästföljande Biennalen i Venedig 1986, med temat Konst och vetenskap. Underavdelningarna hade sina egna titlar: Space, Art and Alchemy, Wunderkammer, Art and Biology, Colour, Technology and Informatics, Science for Art. Det var inte så intressant som det möjligen kan låta. Det var samma ofta återkommande attityd, att se de estetiska möjligheterna i vetenskapens upptäcktsfärder. Inte heller Biennalen i Venedig 1988 bjöd på några intressanta nyheter. Tema saknades, eller snarare ersattes med "Konstnärens rum" vilket innebar att utställningen lämnades åt konstnärerna som fick skapa sina olika bås i konkurrens med varandra. Biennalen hade uteslutit neo-geo konstnärerna med motivet att de redan var kända. Stor plats tog igen de italienska transavantgardisterna. Barbara Bloom i Aperto blev en av pristagarna tillsammans med Jasper Johns.
Den europeiska scenen ägnade sig åt att estetisera modernismens slut vilket betydde att man egentligen fortsatte att rida på det estetiska paradigmet. Det var pluralistiskt och förvirrat. Det skulle dröja ännu ett par år innan postmodernt tänkande från Frankrike och Tyskland till stora delar importerades via USA - och motsvarande konst. Men det var inte så att man inte kände till de postmoderna filosoferna. Men man hade inte funnit det slags konsekventa förståelse av dem som skett i USA.
Nästa sida 
|
