Konstteori
En osannolik historia: konsten 1975-2005
- av Lars Vilks

Inledning
 
Avdelning 3: en ny syn på konsten 1985-1993
- Paradigmskifte
- Whitneybiennaler, Neo-Geo och Neoconceptualism
- Europa
- Att något händer: Venedig 1984 och 1986
- Skulptur och offentlig skulptur, ca 1987-89
- Superstjärnor
- Y(oung)B(ritish)A(rtists)
- Mot social kritik
- Världen utanför konsten
 
 
Avdelning 1: Konstens uppkomst
 
Avdelning 2: in i det postmoderna 1975-85
 
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
line
 
Avdelning 3: en ny syn på konsten 1985-1993

Superstjärnor
Under 1970-talet hade Joseph Beuys och Andy Warhol kommit att inta positionen som konstens två magnifika superstjärnor. De kom också att symbolisera det europeiska och det amerikanska. Beuys med sitt personliga engagemang, sin schamanistiska framtoning och sin vilja till en konst som arbetade med sociala utopier, Warhol med en gåtfull distans och i takt med media- och reklamsamhällets behov. När de avled, 1986 respektive 1987, försvann en långvarig tradition i konsten: Det brukade alltid finnas en eller ett par verkliga superstjärnor i konstlivet. Det dök visserligen upp nya kandidater. Jeff Koons framträdde med sådana ambitioner som under en tid delvis var besvarade, men han blev ändå kortlivad i den rollen. Istället blev konstens "berömdhet" (snarare än "superstjärna") Bruce Naumann, en av många i konceptualistlägret under 60-talet. Hans storhetstid inleddes ett stycke in på 90-talet och hans berömmelse växte snabbt med stora retrospektiva utställningar och nya installationer.

Warhol är fortfarande en centralfigur för samtidskonsten, men han passar bäst in i rollen som fadersgestalt för den Baudrillardska postmodernismen. Warhol är naturligtvis ingen direkt förebild för en socialkritisk konst. Men hans kommentarer av samtidens bildspråk och utplåningen av konstnärens expressivitet är centrala för dagens konst. Warhol kunde därför motstå de postmoderna dekonstruktionerna, något som istället svårt drabbade Beuys. Hans utopiska socialkritik står numera mycket svagt. När det postmoderna övergick till socialkritiken var Bruce Naumann en näraliggande galjonsfigur. Louise Bourgeois får väl också betraktas som ett slags superstjärna, en kvinnlig konstnär som fick sin egentliga identitet och sitt stora genombrott först när konsten blev kontextuell men som varit med mycket länge. Ytterligare en kandidat bör nämnas: Cindy Sherman. Hennes legendariska Film Stills är postmodernistiska paradigmexempel och hon förvaltar en historisk position som är i det närmaste orubblig.





   Nästa sida