|
Avdelning 3: en ny syn på konsten 1985-1993
Whitneybiennaler, Neo-Geo och Neoconceptualism
Det förelåg under det tidiga 80-talet en tämlig enighet inom konstvärlden att modernismen nått sitt slut. Däremot rådde stor oenighet om vad detta egentligen innebar. Å ena sidan fanns den postmoderna teorin som företräddes av Octobers medarbetare och ett antal approprierande konstnärer, å den andra anhängarna till det nya måleriet. I det nya måleriet levde fortfarande kvar förhoppningar om att konsten ändå inte förändrats alltför mycket. Detta förhållande var framträdande och dominant i USA, någon riktig motsvarighet förelåg inte i Europa. New Image i USA och de nyexpressionistiska riktningar som härjade i den internationella konstvärlden behöll sin dominans fram till mitten av 80-talet. Sedan tog det ganska abrupt slut och förvisades till en konsthistorisk marginal. Michael Brenson skriver i New York Times 1986 en artikel "Is Neo-Expressionism an Idea Whose Time Has Passed?":
"An artistic moment has passed. It is not that the phenomena known as Neo-Expressionism is dead, or that the artists identified with it are no longer the subject of intense interest and debate. But the fire that was lighted by those European and American artists…is now down to a glow."
Det som nu framstod som konstvärldens huvudobjekt skulle föra konsten in på en annan kurs. Det postmoderna förhållningssättet skulle nå en dominans och spridning i form av det som kom att kallas för "neo-geo", "simulationists" eller "neoconceptualism". Whitneybiennalen 1985 visade mediaorienterad och dekonstruerande konst: Barbara Kruger, Jenny Holzer, Sherrie Levine, Laurie Simmons, Bill Viola, Tom Otterness, Kenny Scharf, Dara Birnbaum, Jon Kessler, Tim Rollins and K.D.S., Nan Goldin. Målerivågen som fortfarande var stark representerades av David Salle, Eric Fischl, Susan Rothenberg. På nästa biennal två år senare deltog Peter Halley, Jeff Koons, Annette Lemieux, Philip Taaffe, Clegg & Guttmann, Starn Twins, Tina Barney. Curatorerna Richard Armstrong, Richard Marshall och Lisa Philips hade enligt Ida Panicelli i Artforum en betoning av måleriet: "It's true that the show in fact includes about the same number of painers as it did last time. There's not much less photography or media-based work than there was in 1985…But it seems fair to say that the emotional heart of this exhibition is in painting…The result is almost as if there are two exhibitions in the museum - one, with nods to sculpture and photography, basically dealing with American painting today…and another in Hanhardt's film and video screening." I film och videodelen visades bl. a Bruce Nauman, Bill Viola, Martha Rosler, Dan Graham (Rock My Religion).
Whitneybiennalen 1989 noterades som "a safe salon of recent trends in American art" av David Deitcher i Artforum. Allan McCollums 10.000 objekt i Individual Works fanns där, Sherrie Levine, Donald Baechlers målningar, Mike Kellys uppstoppade djur, Ross Bleckner och Robert Gober.
Whitneybiennalen 1991 gjorde Lisa Phillips (som tillsammans med Richard Armstrong och Richard Marshall ansvarat för de fyra då senaste biennalerna uttalandet att konstvärlden just påbörjat att "link art making to other areas of social responsibility."
Tendenserna i utställningen handlade om neo-geo (Peter Halley, Roni Horn), det sociala (Luis Jimenez, Cady Noland), AIDS/kropp (Alan Rath, Kiki Smith, Nayland Blake, Robert Gober). Julian Schnabel (skulpturer) och David Salle var nu med som lätt bleknande stjärnor.
Thomas McEvilley funderade i Artforum en del över om arrangörerna stod för en modernistisk eller postmodern inställning och menade att Whitney stod "with one foot in Modernism and the other tentatively testing the waters of the post-Modern realm of theory". Och han noterade att "one finds less painting on this floor than on the second, and on the top floor, aiming to represent the present moment, there is almost none." Vi den här tiden var användningen av postmoderna texter alltför välkänd och Gary Hills video Between Cinema and a Hard Place får en lätt ljummen kommentar: "seems weak (which he may sense, depending mostly on rather predictable choices of appropriated texts from Martin Heidegger, Jacques Derrida and so on), but his visual talent in Romantic-lyric vein is breaking new video ground." McEvilley frågar curatorerna om de är modernister eller postmodernister: "…they were about evenly split. As François Lyotard noted in The Postmodern Condition (1979), post-Modernism doesn't happen all at once, but with little movements here and there that build up." Och McEvilley ser en pågående förändring på Whitney med tillsättningen av David Ross: "There is much hopeful about this appointment - not least his esatblished preoccupation with the contemporary and his apparent feel for a postformal approach to art." /…/ The Group Material AIDS installation in the lobby gallery puts the museum unequivocally and aggressively on one side of a divisive and harrowing issue…In this show the curators have acknowledged that a museum is about more than making 'qualitative judgements' - that it is also, as Ross remarks, 'a social instrument'". - I Group Material ingick Felix Gonzales-Torres vars egna bidrag vid den här tiden med innehållsliga installationer och performance är väl värda att nämna. Hans pappers- och konfekthögar som var tillgängliga för publiken är föregångare till den relationella estetiken.
McEvilley antyder här en riktning för konsten som snart skulle bli markant: Konsten och det sociala.
En betydande konstnärsgruppering som nu framträdde bestod av Bickerton, Koons, Steinbach, Vaisman, Halley och McCollum. Referenserna till Warhol var tydliga. Deras konst handlade om konsten som handelsvara och om simulerat geometriskt måleri (media and deconstructive art, commodity, simulation, neo-geo) Ytan och formen på ett banalt plan var det väsentliga. Den totala avsaknaden av traditionellt konstnärligt uttryck kompenserades av en teoretisk utvecklad kontext. Den postmoderna konsten synliggjorde sig som en dominant enhet och avsade sig all befattning med närvaro och formell originalitet. Den använde sig av det samtida samhällets betoning av varuflöde, dess värden i form av firmamärken och totala ytlighet. Den värld man dekonstruerade var Baudrillards och den franske sociologen fick nu en framskjuten roll i konsten som inspiratör. Banalitet, kitsch blev starka inslag i konsten, den simulerande distansen till konstverket den ledande attityden. En i sammanhanget inflytelserik text var litteraturkritikern Fredric Jamesons "Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism" från 1984. Här hävdade Jameson i Baudrillards anda att estetik och handelsvara inte längre kunde skiljas åt. Reproduktionsteknologier som television hade ersatt traditionell produktionsteknik. Avantgardismen var inte längre en kritisk position utan snarare ett kommersiellt värde absorberat i en generell konsumtionsvärld. Avantgardet hade inte längre någon egentlig publik som kunde tilltalas eller utmanas.
Helter Skelter Los Angeles, 1992 Den första samlade markeringen av den amerikanska västkustkonsten: Mike Kelly, Chris Burden, Jim Shaw, Paul McCarthy, Charles Ray, Nancy Rubins, Liz Larner m. fl. Mike Kelly visade Mike Kelley's proposal for the Decoration of an Island of Conference Rooms (with Copy Room) for an Advertising Agency Designed by Frank Gehry, Paul McCarthy Bossy Burger. En hel del av västkustkonsten rymde en gentemot New York, kontrasterande, stökig, kroppsorienterad konceptuell konst. "The event that definitively tilted the map westward." (Dan Cameron, Artforum 1999)
Nästa sida 
|
