|
Avdelning 3: en ny syn på konsten 1985-1993
Mot social kritik
Postmodernismen och särskilt Baudrillard hade utövat en djup fascination på samtidskonsten. Den hade inte möjligheten att upprätthålla sitt stora inflytande. Den postmoderna teorin såg verkligheten som ouppnåelig och överlämnade åt mänskligheten att sysselsätta sig med språkets dimensioner, ett evigt språkspel som aldrig kunde förbindas med något utanför detta. I längden tröttnade man på detta språkspel som dessutom bar på problemet om hur postmodernismens framställning överhuvudtaget kunde verifieras; hur den själv kunde ge sig prioritet över andra synesätt. Relativismen var också tröttsam. Att alla tolkningar kunde vara lika värda stannade vid teorin. Postmoderna kritikers framhävandet av ett skapande på lika villkor med konstnärernas vann inte någon riktig framgång. Detta betydde emellertid inte att konsten återgick i gamla banor. Efter postmodernismen hade konsten förändrats genomgripande. Det som var problematiskt med konsten var inte den kompromisslösa föreställningen om omöjligheten att nå utanför språket eller förlusten av subjektet. Konsten hade, som framgår av inledningen, krävt mycket mer än så. I den traditionella konsten ville man tänka sig ett särskilt språk, ett slags språkets gräddfil där översinnlig kommunikation kunde försiggå genom direkt, "överspråklig" förmedling. Och denna specialitet kunde blott hanteras av ett utomordentligt särskilt jag, ett konstnärligt geni. Detta konstpaket hade en osäker identitet som angavs som estetisk. Den världen var förlorad efter postmodernismen liksom de optimistiska tongångar som framfört att världen skulle kunna förbättras genom konstens uppenbarelser och harmoniseringar. Men mycket var också räddat. Subjektet kunde återvända sedan det kastat av sig sin ambition att förmedla översinnligheter. Likaledes blev förmedlingen av verkligheten genom konsten möjlig igen i det att den använde sig av konventionella tecken och kommunikationsformer. Konsten identitet var därmed i fara men räddades genom att man bibehöll konstens nyskapande och icke-språkliga förmåga till framställning. Avblåsningen av nyskapandet under postmodernismen hade å andra sidan aldrig tagits på allvar. Själva det postmoderna och de postmoderna greppen var strålande nyheter i en tid när man triumferande bevisade att allt var gjort. Implicit förelåg föreställningen att det åtminstone efter det postmoderna inhoppet och dettas etablerande skulle uppstå ett spel med det redan kända som sedan kunde försiggå utan slut. Postmoderna nyheter skulle sålunda vara pseudonyheter, dvs. från nyhet till "neo". Däremellan kom dock det sociala och politiska intresset som snart förlorade sin cyniska lekfullhet och blev både ett allvar och ansvar, i varje fall i betydande utsträckning. Här kan man ana den tämligen sköra tråd av identitet genom vilken konsten fortlöper: Det oväntade infallet som äger rum inom ramen för en kontext som fylls ut med social och politisk kritik.
Vilka mera ingående konsekvenser denna förändring medfört handlar framför allt om acceptansen av ett institutionellt synsätt. Den institutionella konstteorin uppnådde att bli allmänt vedertagen, dock utan att bli tydligt definierad. Konsten gick in i en praktisk era där teorin fick upprättas indirekt utifrån det som försiggick. Den djupborrande postmoderna teorimängden kom i stor utsträckning att ersättas med teorier kring innehållet i konstverk och tendenser.
Nästa sida 
|
