|
Avdelning 2: in i det postmoderna 1975-85
Samtidigt i Europa: Italienskt transavantgarde
Utrymmet och intresset för ett nytt och vitalt måleri fanns också i Europa. Det visade sig på två fronter. Dels den italienska och dels den tyska. Italien där Arte Povera länge varit dominerande fick, delvis med sitt ursprung i den rörelsen, en rad med nya expressionister. De lanserades av Achille Bonita Oliva som också han var förankrad i Arte Povera. Han valde dock att ägna sig åt de nya målarna och kom på kollisionskurs med kollegan Germano Celant som föredrog Arte Povera (Giovanni Anselmo, Alighiero Boetti, Luciano Fabri, Marissa Merz, Giulio Paolini, Guiseppe Penone, Michelangelo Pistoletto, Gilberto Zorio m fl. jämte de ledande Kounellis och Mario Merz). Oliva fick övertaget i denna drabbning, åtminstone i det kortare perspektivet, och kunde lansera Transavantgardet: Sandro Chia, Francesco Clemente, Enzo Cucchi, Nicola de Maria och Mimmo Paladino. Utställningar med dessa som visade på olika platser i Europa 1979 följdes av deltagande på biennalen i Venedig 1980, Westkunst 1981, A New Spirit in Painting, London 1981, Documenta 7 och Zeitgeist 1982.
Transavantgardet var enligt Oliva en respons på att avantgardets tid var förbi. Dagens konstnärer, menade han, återanvände konsthistoriska stilar och ägde därigenom en distans samtidigt som måleriet i sig själv blev tillgängligt utan ideologiska synpunkter. Celant (som accepterade Cucchi, Clemente och Kiefer) hävdade att transavantgardet var nationellt reaktionärt. Invändningar som denna och andra förhindrade inte den formidabla framgången för italienarna. De lyckades även med att göra ett gediget inbrott på den amerikanska marknaden.
I ett senare perspektiv framstår italienarna som tämligen ohämmade nyexpressionister med verklig tro på måleriet som traditionellt betingad konstart.
Nästa sida 
|
