|
Avdelning 2: in i det postmoderna 1975-85
Postmodernism
Den debatt som fördes i konsten under 80-talet präglades av postmodern teori. Den centrala punkten i diskussionen utgjordes alltså av tidskriften October. Och det var i USA som de franskimporterade texterna kom att utöva ett stort inflytande med tillbakaverkande kraft på Europa. Texter av Barthes, Baudrillard, Derrida, Foucault, Lyotard och psykoanalytikern Lacan blev föremål för djupgående analyser inriktade på bildkonstens problem. Inflödet av teoretiskt material, debattens avancerade nivå och dess spridning skulle komma att sätta djupa spår i konstens vidare utveckling. Det är uppenbart att den postmoderna teori förde med sig omfattande förändringar i inställningen till konsten. Förskjutningen från form till innehåll och den ökade betydelsen av konstens kontextuella del skulle längre fram leda till ett genomslag vars karaktär skulle visa sig vara så genomgripande att man kan tala om ett paradigmskifte.
I stora drag påminner den postmoderna kritiken av den rådande konstuppfattningen den som framträtt under konceptkonsten kring 1970. Den postmoderna eran blev dock mycket längre och hade också många fler företrädare. Dessutom använde man sig av ett mycket större teoretiskt referensmaterial där de franska filosoferna visade sig äga stor attraktionskraft inte minst bland konstnärerna. Konceptkonsten var en rörelse som i huvudsak ägde rum inom bildkonsten, det postmoderna var en generell samhällskritik med rötter i alla riktningar och den framlades som en analys av det samtida samhället. Den metod som erbjöds var dekonstruktion vilken innebar att kritisera en rådande dominans genom att kontrastera den med dess marginaler t ex. original - kopia, manligt språk - kvinnligt språk eller att slå ned på ideologiska premisser, t ex. kritik av modernismen. Den kritik som utgick från October framhäver fotografiet på måleriets bekostnad och det är från den här tiden som fotot börjar inta sin plats som det dominerande konstnärliga mediet, åtminstone i mera intrikata sammanhang.
Baudrillard hävdade i en sociologisk vision att det verkliga övergått till att bli språk och bild och att dagens verkighet därigenom blivit ett simulacrum, en kopia som saknar original.
Derridas filosofi handlade om språkets ständiga rundgång där varje uttalande refererar till ett annat uttalande utan att någon gång kunna leda fram till identifikation med verkligheten utanför språket.
Barthes och Foucault talade om författaren eller konstnärens död. Det subjekt man väntade sig återfinna bakom konstverket var ingenting annat än språkliga konstruktioner som framfördes genom tolkningar. Dessa tolkningar bildade i sin tur bilden av konstnären, en bild som därigenom inte kunde passera den språkliga konstruktionsbarriären.
Lyotard talade om de stora berättelsernas död. De ideologiskt och så länge accepterade föreställningarna om en eftersträvansvärd naturlighet som skulle förverkligas genom det moderna var enligt honom enbart trosvissa berättelser som nu hade kommit till sin slutpunkt. Om det rörde sig om Kärleken, Demokratin eller Naturen var det inget annat än utlopp av samhällets vilja till att styra genom makt och terror.
För konsten fanns det mycket gods att hämta i det postmoderna teoriutbudet.
Nästa sida 
|
