|
Det ideella
Konsten som alltså inte äger någon extern kvalitet och som därför fungerar som ett självrefererande område äger ändå kvaliteter som kan försvaras på annat sätt än genom hänvisning till nycker i konstvärlden. Att det är så är också institutionellt, fast på ett högre plan. Jag avser då det jag redan nämnt om uppfattningen att konsten som institution är värdefull för människan och samhället. Den inställningen till konsten är grundmurad sedan ett par hundra år och betvivlas sällan. Men det handlar inte om enskilda händelser utan om konsten som sådan. Det är fortfarande inte nödvändigt att motivera det förhållandet. Konsten har alltså bibehållit sitt värde: Konst är viktigt. Konsten har något att säga oss. Konst får inte bli trivialt. Konst bör stödjas av samhället. Det är inte kontroversiellt. Det är självklart på samma sätt som att vetenskapen är en grundpelare i det västerländska samhället.
Men det är inte längre möjligt att peka på det som tidigare utgjort en självfallen grund: Den särskilda konstupplevelsen som återfanns genom historien och som knöt samman konsthistorien i en gemensam erfarenhet. Det är ett avsnitt som gått förlorat. Ännu är kravet ganska litet på en motiverande ersättning. Som helhet styrs inte konsten av en stram institutionell modell med socialkritiken som fanbärare. Kvantitativt sett råder alltjämt det gamla, konsten som estetisk upplevelse med måleriet som fanbärare. Problemet växer dock snabbt eftersom den institutionella synen har den symboliska makten och initiativet. I dessa kretsar blir det därför nödvändigt att motivera konstens nytta och mening. På tex. det sätt som Maria Lind gjorde ovan.
En grundläggande tanke är att konsten inte skall vara kommersiell. Den är ingen produkt som framställs på beställarens villkor. Dess traditioner hävdar att konsten handlar om det grundläggande i människans villkor. Om existensen, upplevelsen av världen, hur det är att vara människa. Tidigare var detta givet genom att konsten sågs som ett spontant uttryck för denna djupdimension. Nu får den planeras och motiveras. Den får marknadsanpassas. Medan konsten levt sitt traditionella liv utifrån att vara något lika väsentligt som outgrundligt krävs nu betydligt mer från alla håll. Konsten får se sig nyttiggjord, konstutbildningen skall kalibreras med annan utbildning, det skall forskas med konst. Vidare blir konstprojekt motiverade som inlägg i diskussioner kring samhällsproblem, de skapar identitet och uppmärksamhet.
Förändringarna till trots är det en hel del som överlever från det äldre paradigmet. Konsten betraktas som ett instrument för radikalt överskridande, dess framställningar levererar nästan aldrig några svar utan överlåter konklusioner till betraktaren. Och ett mycket viktigt drag: Det förväntas att konsten producerar något oväntat, ofta absurt eller märkligt. Detta är i och för sig inget ovanligt i dagens samhälle. Det är ett sätt att skapa uppmärksamhet och väcka intresse. Men konsten fungerar i detta avseende annorlunda än tex. reklamen. Alla kan lätt förstå någon egendomlighet som produceras av reklamen. Den skall hjälpa till med att sälja något. Detta är emellertid inte fallet i konsten. Där utgör den en grundbult, uppvisandet av en djupdimension som lämnar rummet öppet för spekulativa tolkningar. Det avvikande behöver inte, men kan naturligtvis, vara en enskild detalj. Det kan lika gärna röra helheten. En performance eller video kan vara ordinär i sina enskildheter men framstå som märklig i sin helhet.
Nästa sida 
|
