|
Måleriet
Måleriet har alltså förlorat sin ställning som konstens veritabla flaggskepp och kommit att ersättas av fotot som den nu ledande tekniken. Men det har inte försvunnit. Måleriet har istället kommit att inta en plats bland andra uttrycksformer. I den redan nämnda utställningen "Fresh Cream" utgör målarna bland de 100 utvalda konstnärerna knappt 10%. Det kan vara lite svårt att avgöra vem som är målare emedan många konstnärer arbetar med många olika tekniker. Men siffran kan vara att ett riktmärke. Å andra sidan är måleriet i det institutionella/kontextuella paradigmet inte något som är intressant i sig. Där fungerar det enbart som ett framställningssätt och baseras naturligtvis på social kritik. Ändå har måleriet en särställning på grund av dess historia. Varje målare kan inte undvika de historiska premisserna, men för att kunna accepteras i ett sammanhang som "Fresh Cream" är det nödvändigt att visa distansen till traditionen. Måleriet måste landa i ett annat sammanhang än det som gäller i det estetiska paradigmet. Målaren Michael Raedecker nominerades till Turnerpriset 2000. Men priset gick, tidstypiskt, till fotografen Wolfgang Tillmans.
Iwona Blazwick skriver om Raedecker: "In its dramatic scale and composition, mirage directly recalls the language of the sublime. But Raedecker keeps problematizing those romantic journeys to spiritual transcendence, streamlined perfection, the modern Utopia." 15
Man lägger märke till "problematisering" ett nyckelbegrepp i samtidskonsten. Måleriet skall ses som ett av många instrument som alla måste underkasta sig det socialkritiska problematiserandet.
Vasif Kortun om Shahzia Sikander från Pakistan: "Her use of traditional imagery consciously embodies a process predicated on the West's archival and hierarchical categorization, filtered through Euro-American publications and scholarship. /…/ In her works, however, tradition is not hijacked by a modernist approach, nor insinuated into the structure of Western medium such as oil painting, which is traditionally European." 16
Det är naturligtvis väldigt korrekt skrivet. En konstnär från det globala som lyckas undvika modernistfällan och ej sugas upp i oljemåleriets traditioner. I den ganska utförliga texten får man som kan förväntas en kommentar till relationen mellan den skolning Sikander fått i modernistiskt måleri och den kultur hon tillhör.
Amada Cruz säger om Laura Owens: "Conventionally 'important' painting is meant to deal with serious issues, and not always in pleasing ways. In contrast Laura Owens' work traffics in the decorative and the frivolous - a kind of painting 'lite'. Her favourite artists are makers of pleasant abstraction - Helen Frankenthaler, Larry Poons and Morris Louis - and the master of kitsch illusionism, Richard Estes. /…/ Although it is tempting to read irony into her work, there is no tongue-in-cheek criticality of the impossibility of painting at the end of the twentieth century. Rather, in her words, 'Ultimately, you want to make the painting that you want to be with." 17
Det är ingen tvekan om att måleriet i detta sammanhang har en annan diskurs än det modernistiska. Och som sannolikt även konstnärerna är mer eller mindre med på. Måleriet har blivit konceptuellt och socialkritiskt - eller som vi strax skall se - nästan.
Det är inte alltid lika självklart att se den socialkritiska dimensionen. En uppburen målare, Elizabeth Peyton, uppmärksammad för sina mondäna, lätt skissartade porträtt av kändisar, kan förefalla att vara en gåta. Var finns de samtidskvaliteter som motiverar Peytons position? Man kan säga som Matthew Collings: "…she's a natural inheritor of the Warhol legacy. Only she also takes shock and impact out of the equation. /…/ They're shocking because they're not. They're sweet instead." 18
Det håller nog inte riktigt för att man skall kunna förstå konstvärldens varma mottagande av Peyton. Men man kan lite bättre; med Yilmaz Dziewiors ord:
"…combines aspects of popular culture with those of classical portaiture. On this point, she once stated that music, magazines are just as important for understanding her work as, for instance, Marcel Proust. /…/ Her traceable brush strokes and running patches of transparent paint suggest an intuitive technique, reinforcing the impression of immediacy and emotionality…to create the intimate, sensitive atmosphere…" 19
Det är lite bättre men ändå inte riktigt övertygande. Man kan nog satsa på att Peyton har ett gott nätverk.
Intressant kan det också vara i denna lilla målarkavalkad att granska en av de riktigt stora, Gary Hume. Varför är engelsmannen Gary Hume så bra? Han var med i Damien Hirsts utställning Freeze 1988 och markerade sig genom sina legendariska sjukhusdörrar, ett slags lätt ironiska minimalistiska dörrar med blankmålade ytor. Därefter hamnade Hume i konstnärlig kris och blev vad det sägs fattig och nybliven barnafader, något som uppmärksammades i media. Han gjorde sin videofilm Me as King Cnut i vilken han sitter påklädd i ett badkar och talar om konst. Men sedan kom de figurativa målningarna, "trädgårdsmålningar". Han liknades vid vår tids Monet. Och i slutet av 90-talet de bilder som påkallar Brice Marden för 20 år sedan. Onekligen kan man förstå att Hume fick en bra start och att lyckades skapa intressanta perioder och småkriser i sitt liv, stoff av betydelse, men hur motiveras den extraordinära kvaliteten hos en av de få ofrånkomliga samtidsmålarna?
"Humes paintings seemed naughty, perhaps secretely funny-mean in the Martin Amis vein, with their instand chic housepaint tones and suave puns on abstraction.", menar Lisa Liebmann som eljest lägger ut texten runt Humes biografi och antyder anspelningar på och intryck från långa rader av bildvärldar; Fellini, Manzu, Alex Katz, Imi Knoebel…" 20
Lite brist på utmaning är det onekligen. Humes målningar kan sägas vara "neo" men inte nya. Denna observation föranleder Matthew Collings att växla några ord om saken med Hume i hans ateljé: "It's good to get all this layering of possibilities all laid out and for it all to make sense,' I said. 'Yeah,' he said. 'But does it kick arse?' 'Ha ha!' I laughed. 'Well, you know, you don't have to kick arse all the time.'
Medan Yilmaz Dziewior skriver: "Hume achieves a conscious balancing act between cultural triviality, emotion and beauty."
Och själv säger Hume: "I can bear looking at the paintings for days on end, living with them. Beautiful, sensous and intelligent, hard, deep, soft. That sounded just like sex, didn't it?"
Humes målningar blir inte riktigt konceptuella/socialkritiska. Det visuella momentet bär på knippen av referenser. Men det går knappast att säga att Hume undersöker måleriet som språk. Han uttrycker snarare med sitt måleri känslor och skönhet. Är man tillbaka i modernismen? Men Hume uppfattas inte som modernist. Man kan snarare se konturerna av en estetik som inte hänvisar till den modernistiska essentialismen. Alltså ett uttryck i färg och form som inte automatiskt bär med sig det andliga. Humes målningar kan inte heller sägas tillhöra det dekorativa; det är en annan institution. Målningarna är accepterade som konst och dessutom god sådan, varför de får med sig ett konstvärde. Men vilket är detta konstvärde om det skall specificeras? Det finns ett utrymme kvar, det visuella värdet som visserligen förses med referenser (i tidens anda alltså till smått och stort, högt och lågt). Dziewiors uttalande om Humes balans mellan dessa olika referenter pekar på att det till slut blir kvar ett estetiskt värde. Och i detta förutsättes inte längre det andliga och expressiva. Den visuella estetiken har frilagts, ett område som visar något icke-språkligt och som kan uppfattas som tilltalande. Detta intresse/värde i relationen diskursivt språk/icke-språkligt är ändå inte det som väcks till liv och blir diskuterat i Humes målningar. Det som kvarstår är att hans måleri frilagt en visuell estetik som inte är modernistisk och inte heller någon postmodern demonstration av ett simulerat måleri.
Det finns flera komplikationer. En sådan är det som framgick ovan i ordväxlingen mellan Collings och Hume. Det finns inget utmanande. Målningarna är omedelbart tillgängliga. De visar praktiskt taget inget nytt utan blir en kompott av den visuella estetik som vi redan känner. Men Hume har lyckats variera temat tillfredsställande nog för att skapa något positivt igenkännbart. Målningarnas egenkraft skall inte överdrivas. Hume har redan i början av sin karriär fått tillgång till ett gott nätverk. Och konstvärlden vill ha några målare. Och här är nästa komplikation. Det är lätt att läsa Humes bilder genom det gamla paradigmet. Och det kan man göra med ett halvt öga och satsa resten på frilagd visuell estetik. Han kan framstå som "the white hope".
Det är dessutom svårt att se vilka utvecklingsmöjligheter denna frilagda estetik har. Eftersom den är harmlös och full av behag kommer den i konflikt med det grundläggande värdet om överskridandet i konsten. Det återstår förmodligen bara en sak och det är det som tidigare nämnts om förhållandet mellan det diskursiva språket och det visuella. Detta kan möjligen skapa några förutsättningar för den frilagda visuella estetiken i konsten.
15 Fresh Cream s. 490
16 ibid. s. 450
17 ibid. s. 466
18 Matthew Collings It Hurts London 1998, s.125
19 Yilmaz Dziewior i Art at the turn of the millenium, 1999 s. 394
20 Lisa Liebmann i "Cheek to chic" i Artforum, May 1999
Nästa sida 
|
