|
Ur en annan synvinkel
Konsten som ett aktivt instrument för att markera det som befinner sig mellan det språkliga (som diskursivt och meningsbildande) och icke-språkliga (som störning, sabotage, den subjektiva erfarenheten), är ingen nyhet. Det estetiska paradigmet äger det fullt ut. Skillnaden mot den situation som vi har nu är att den estetiska identiteten tidigare fått bära upp det svårgripbara som den gränsridande konsten fört fram. Det har helt enkelt uppfattats som själva konsten, konstupplevelsen, det estetiska och mystiskt andliga som inte kan benämnas och långt mindre definieras. Med friställningen av det estetiska försvinner förankringen till något som man ansett vara fast mark. I det institutionella paradigmet kan naturligtvis inte konstvärldens utnämningar ersätta detta. Det är förmodligen så att vi har bestämt oss för att bibehålla ett område som inte låter sig formuleras emedan det konstant gör uppror mot språk och meningsbildning. Det som då har skett är att innehållet (den sociala kritikens ämne) ersätter estetiken genom att göras till agent. Innehållet blir det korrekt igenkännliga i ett samtidskonstverk, men är inte tillräckligt. Konstverket måste komma med något oväntat som gör motstånd mot att låta sig enkelt tolkas.
Konstens ständiga infall i det oväntade tål all meningsbildning som kan tänkas. Genom karaktären av att vara överskridande kommer det i en outsinlig ström att vara möjligt att producera nya överraskningar. De enskilda konstprojekten kan efter hand fyllas med mening så att de kommer att uppfattas som delar av en given diskurs. Man kan tex. tänka på Cindy Shermans "Film Stills" eller Kabakovs arbeten om det gamla Sovjet. Vi har alltså anledning att vänja oss vid att det estetiska bytts ut mot innehållet som styrfaktor för konsten. Och man får föreställa sig att operationer i gränsområdet språk/icke-språk inte är det omedelbart intressanta. Det oväntade i verket blir i en kritisk behandling oftast förstått som en aspekt av innehållet och inte som ett inlägg i diskussionen språk/icke-språk. Detta är av sådan principiell natur att det oftast hamnar utanför den observationsvinkel som skapas till konstprojektet. Det är inte heller något som i sig är identitetsgivande för konsten. Relationen språkligt/icke-språkligt förekommer i många andra sammanhang. Identitetsgivning åt konsten sker som framhållits av konstvärlden när den betraktar något som konst.
Nästa sida 
|
