|
Det oväntade och dess förklaringar
I Damien Hirsts utställning i New York 2000 visade han
bl. a. en stor tank med simmande fiskar i en gynekologmottagning. Vanessa Beecroft ställer upp nakna kvinnor i ett rum och låter dem stå där orörliga under några timmar. Gabriel Orozco bygger om en citroênbil till ensitsig. Alla detta är exempel på något som är oväntat. Konstnärens fantasi (eller initiativ, uppslagen kan vara stulna eller lånade) har åstadkommit något som överraskar, överskrider eller möjlighen provocerar. Bland de här anförda exempel är det endast Beecrofts projekt som i någon mån har provocerat. Och då är det inte för att kvinnorna är nakna utan genom att feministiska normer sätts ifråga. Dessa exempel är inte direkt knutna till något socialt skeende, men kan om man vill ges ett sådant innehåll. Kabakovs ironiska apoteos över det gamla Sovjet på biennalen i Venedig 1993 var lätt förståeligt, men likafullt framfört på ett överraskande sätt. Inte alltid är överraskningen synlig, något som är fallet med Walter De Marias berömda begravda jordkilometer på Documenta i Kassel 1977. Detta lite äldre arbete står utanför den socialkritiska epoken och framstår med andra kriterier på meningsbildning. Meningsbildningen vid den tiden var då alltjämt koncentrerat till huvuddiskursen, konsten som ett estetiskt uttryck. Konceptualisten De Maria valde ofta former som stod så långt som möjligt från estetiska tolkningsmodeller. Därav blev jordkilometern också provocerande för många betraktare eftersom den inte kan godtas som ett estetiskt värdefullt konstverk utan framstod som en gest av gigantisk meningslöshet.
Vi kan iaktta en brännpunkt i konsten i det som den konstnärliga fantasin, inbillningskraften, alstringskraften eller kreativiteten ger upphov till. Det kan vara frestande att se detta moment som den egentliga kvalitetsbäraren. Och det är saken i den traditionella synen på konsten. Där är den konstnärliga skaparkraften kvaliteten. Konstnären kan i kraft av sitt geni skapa det som bryter befintliga regler och ge upphov till nya normer. Skillnaden mellan det geniala och det bisarra framkommer genom den upplevelse verket kan förmedla. Och ibland kunde det alltså ta tid innan den upplevelsen blev uppfattbar. När vi nu står utan denna genuina möjlighet att avgöra ett verks kvalitet står vi också inför faktum att värdera skaparkraften. Hur svårt och egenartat är kreativ förmåga? Knappast tillräcklig för att fungera som särskilt motiv för konsten.
Dante talar om den högre alstringskraften, alltså en fantasi som frammanar djupa och allvarliga objekt. En sådan kraft emanerar naturligtvis från Gud. Den högre alstringskraften får senare med geniet sin placering i konsten. Numera är det svårare att ange vad denna högre alstringskraft skulle bestå i. Den har blivit kontextuell och institutionell. Och det blir en fråga om att kombinera alstringskraften med det som kan anses vara korrekt allvar, alltså hur det triviala skall undgås. Det blir kanske lättare föreståligt om man byter ut det tyngre "alstringskraft" mot "påhittighet". Dagens konstnärer är påhittiga. Men det fyndiga och egendomlig blir seriöst genom dess koppling till att det är något som "problematiseras."
Till en viss grad blir konsten ändå trivial. Från att ha varit en andlig erfarenhets gemenskap förvandlas den till ett strategiskt monster där kvalitets kan mätas i korrekthet inför konstvärldens behov. Ifrån att ha varit ett mystikomspunnet område med dunkla referenser till särskilda tillstånd och egenartad insikt som ställts i opposition mot konventionalitetens brist på djup, har konsten blivit belyst av ett ständigt utökat medvetandegörande. Den i grunden positiva outsiderrollen blir allt otydligare. Konsten förklaras. Sättet på vilket det sker är på sitt sätt imponerande genom att stoff hämtas från en lång rad discipliner och med de bästa referenser. När trivialt material (som tex. kitsch) används av konstnärerna sker det med klar distans. Konsten tar också sitt ansvar genom att uppmärksamma sociala och politiska problem. Systemets korrekthet skapar de bästa förutsättningar för cynism, men den vill å andra sidan ingen ha (se uttalandet i samband med "Fresh Cream" ovan). Däremot är strategiska överväganden oundvikliga.
Det som står mot det här är den tradition som handlar om konsten som den ständiga motviljan att acceptera det rådande. Tanken på att världen bär ett bråddjup av ovisshet, den existentiella ångesten, att erfara en föreställning om världen som är uppfattbar men som inte kan formuleras annat än i antydningar. Det är inte orimligt att fundera i sådana banor, men konstnärspositionen ger inte längre några försteg i den metafysiska hanteringen. Hur som helst är det ofrånkomligt att konsten har ockuperat och fortsätter att ockupera grundläggande existentiella spörsmål. I konstens praktik blir det väl mest fråga om att åstadkomma produkter, men det kan inte uteslutas att något sker, inte bara av övertygelse, utan även rimligt övertygande.
Vi står helt enkelt igen med något som vi kan kalla för konstens "sympatiska egenskaper".
Nästa sida 
|
