|
Kvalitet 2001
I januarinumret av Artforum presenteras 14 unga och tämligen okända konstnärer av 14 olika kritiker. Här är det kritikerna som är kända och därmed den referens som ger tyngd åt dem som blivit valda. Intressant är att också kritikerna introduceras med bild och text. För att få en uppfattning om vad alla dessa anser vara kvalitet följer här en liten genomgång av vad några av skribenterna framhåller i sina texter om de uppåtgående konstnärerna.
Beskrivningarna av de 14 konstnärerna handlar om hur de undersöker det moderna livets företeelser. Knappast någon kan kallas för målare. Den klassificeringen tycks ha förlorat sin mening. David Frankel diskuterar Delia Brown som utför målningar av societetsmiljöer efter fotografier i illustrerande stil: "evoking tony magazines of decades past". Projektet handlar om "Envy and exclusion". Ett citat från Gauguin finns med som titel på en målning av två solbadande kvinnor: "Aha oe feii? - "What, Are You Jealous?" Frankel framhåller dessutom: "corrupted pastorals", "they're not just cynical either".
Matthew Higgs som skriver om Oliver Payne och Nick Relph från England lägger också upp konsthistoriska referenser till deras semidokumentära videofilmer: "bring to mind earlier documentary works as distinct as Robert Smithson's semifinal photo-essay The Monuments of Passaic, 1967, and Dan Graham's persistently influential video Rock My Religion, 1982-84." Den film som utspelas i förorterna, House & Garage karakteriseras: "think of Wolfgang Tillmans's encyclopedic eye set against a sound track provided by Erik Satie", medan Jungle lovar (filmen är ännu inte klar) att bli en "sardonic lament of the fading of Britain's farming aristocracy".
David Rimanelli behandlar Daria Martin. Hon gör allt möjligt men Rimanelli menar att hennes videoarbeten är de intressantaste. "The Living figures remain almost still while the artificial landscapes gently move - in Runaway, (1999) the dust of snow…" The subtle shift between stasis and movement, historicity and timeliness, are even more pronounced in Martin's 16 mm filn In the Palace (2000). The titel refers to Giacometti's The Palace at 4 a.m. "
Hans-Ulrich Obrist berättar om den albanske filmaren Anri Sala: "keeps surprising us with his mysterious, deeply personal, yet insistently political films and videos." "The theme of inner exile is further explored in Uomo Duomo, 2000, a short film loop of an old man waiting (for what?) in Milan's Duomo, like a character out of Samuel Beckett or Thomas Bernard…"
Ralph Rugoff om Shirley Tse från Hong Kong/Los Angeles (hon arbetar med att med stor noggrannhet skära ut något som liknar modeller till landskap eller byggnader i frigolit): "Suggesting something dreamed up by an offspring of Louise Nevelson and Gilles Deleuze, Polymathicstyrene reveals Tse's conceptual agility as well as her formal inventiveness." "Like a faithful modernist, Tse consistently exploits her chosen art supply as the springboard for her fluid investigations. Yet in manipulating a material to reveal its multiple "truths", her work bypasses formalist credos and instead persuasively demonstrates art's status as an exhilaratingly heterogeneous endeavor where form, material, and reference collide".
Det är en stor enighet bland kritikerna. De fjorton är alla delar av det internationella nätverket och representerar ett just nu stadium. De anför alla det som tidigare pekats på som kriterier. Konstnärerna överraskar med ovanliga infall. Men infallen fångas upp av en diskurs som självfallet kretsar kring den sociala kritiken, undersökningen av samtiden och dess olika tekniska möjligheter. Det föreligger ständigt referenser till konsthistorien och annat som kan vara relevant. Man är ivrig att påpeka att verkens likheter med modernism/formalism bara föreligger på ytan. En samtidskonstnär kan inte vara modernist. Konstnärerna har också en igenkännlighet, antingen att de huvudsakligen arbetar med ett bestämt medium eller/och att de har en infallsvinkel eller ett särskilt ämne. Alla kommentarerna faller inom den nivå som jag ovan benämnt den institutionella eller den praktiska. Det är där som kritiken tar plats. Klivet upp till språkdiskussionen är sådant som vanligtvis blir behandlad i en mera generaliserande text, alltså i en strikt konstteoretisk kontext. Den som ligger under, nätverket på den funktionella nivån, är inte intressant för skribenterna. Det är ju de som utgör den. Det skulle verka egendomligt om någon av kritikerna skulle framföra att en väsentlig kvalitet var att denne skrev om konstnären. Fast så ligger det naturligtvis till. Det "osynliga" och viktigaste elementet för kvalitet är egentligen att i detta nummer av Artforum presenteras konstnärerna av relevanta kritiker i en mycket inflytelserik tidskrift. Historien om hur konstnärerna (och för den delen även kritikerna) kom dit är egentligen intressantare än själva berättelserna som - det tvingas man att säga - är helt förutsägbara. Med det vill jag inte mena att de är dåliga. Vi har att göra med en rad kritiker som kan sin sak. Men vi vet det, vi vet att sådana kritiker kan åstadkomma det som förväntas - på ett bra sätt enligt gällande normer.
Om man påpekade värdekriteriet att bli omskriven för kritikern ifråga skulle denne kunna säga att det finns en orsak att en konstnär får uppmärksamhet. Och det skulle föranleda en uppräkning av de citerade kriterierna. Här uppstår ett vägskäl. Antingen kan man mena att det avgörande inte är konsten själv utan förmågan att skapa uppmärksamhet eller att ganska slumpartat få den. Man kan också mena tvärtom. Det lutar dock mest åt det förra. Det är inte överdrivet svårt att utföra det som merparten av dagens konstnärer står för. Med det vill jag inte säga att det är lätt. Det ställer fortfarande stora krav på kreativitet, hårt arbete och egensinnighet. Men det råder knappast någon tvekan om att det finns ändlösa skaror av potentiella konstnärer som skulle kunna ersätta dem som råkar bli framträdande.
När jag säger "förutsägbara" om det som kritikerna skriver följer jag kriteriet om att konsten skall vara innovativ. Det hjälper inte riktigt att dagens konst hänvisar till det aktuella, angelägna och intressanta. Det börjar bli ett problem. Eller om man inte vill se det som ett problem kan man tala om att det rör sig om framväxten av "normalkonst" eller vad man kan kalla för "god standard". Konsten som institutionell/kontextuell/social kritik har funnits som dominant under ca 10 år. Den har nu etablerat sina former och blir igenkännbar utan opposition. Det är den konst som gäller. Det normala tillståndet för konsten idag.
Nästa sida 
|
