|
Kriterier
Enär det inte föreligger något objektivt konstvärde blir kvalitet det som konstvärlden uppfattar som kvalitet. Man kan alltså inte tala om att verk har en kvalitet i sig (vilket var möjligt i det estetiska paradigmet). Konst som inte kan väcka tillräcklig uppmärksamhet är därför chanslös att erhålla någon kvalitet att tala om. För att det alls skall vara möjligt att komma till tals krävs ett nätverk. Konstnären måste ha tillgång till eller skaffa sig tillgång till ett nätverk som innebär att konsten blir synlig, uppmärksammad och behandlad. Det finns naturligtvis ett otal sådana nätverk. Det starkaste är ett internationellt sådant som innehåller förbindelser med viktiga utställningsorter, kritiker, curatorer, stipendiekommittéer och andra områden.
Vi föreställer oss en enkel modell med en ambitiös konstnär som vill starta sin verksamhet. Att ställa ut betyder att få tag på en plats och att annonsera utställningen. För att detta skall kunna genomföras får vissa kontakter upprättas. Så långt kommen som till utställning betyder antagligen att vår konstnär redan varit med ett tag. Och det är en stor del av händelseförloppet. Under framfarten som konstnär eller blivande konstnär skapas vanligtvis ett antal kontakter. Eller åtminstone lär man sig vart man kan vända sig. De konstverk som producerats eller skall produceras måste också visas för att ett inträde skall beviljas. Ju mera konstnären förstår att anpassa sig på rätt sätt till det som sker i dagens konstliv desto större möjligheter till framgång. Det följer också av detta att förmågan till sociala kontakter och kännedom om hur cv och referenser skall förmedlas är av betydelse. Om ett försök leder till framgång innebär det att nya kontaktytor uppnås samtidigt som konstnären vinner erfarenhet i hur hanteringen bör skötas.
Ett sidospår är att få allmän offentlig uppmärksamhet. Konstverket kan vara sensationellt eller provokativt vilket kan rendera det rubriker i dagspressen. Detta brukar vara fördelaktigt men bara om det kan kombineras med en uppskattning från den interna delen av konstvärlden. I regel har en konstnär utbildats på någon konstskola och där fått en inblick i hur den interna konstvärlden fungerar och fått tillfälle att lära sig något om hur de olika delarna i konstproduktionen arbetar.
Konstnären som inleder sin karriär är bara en av många som antingen skall ta sig in i ett system eller som redan befinner sig där. Och det rör sig självfallet inte bara om konstnärer. Aktörerna, alltså gallerister, kritiker, curatorer osv. rör sig ständigt i olika nätverk där de stiger och sjunker i betydelse, knyter sig till nya nätverk. Det är alltid vissa personer och institutioner i konstvärlden som är ledande. Sådana kontakter är givetvis de mest värdefulla. I de mest avancerade internationella sammanhangen skapas de dominerande kvaliteterna i konsten. Den som har god hand med nätverksbygge och kan framföra sina fördelar på ett sätt som anses korrekt har en ovärderlig möjlighet att åstadkomma kvalitetskonst.
Själva konstverket (eller snarare konstprojektet) är givetvis inte betydelselöst. Men det är inte avgörande. Att åstadkomma konsten kräver intresse, envishet och kreativ förmåga. Sådana egenskaper är inte ovanliga och kan dessutom utvecklas, inte minst genom kontakten med allt som sker - om man lyckas med att vinna en position i systemet.
För att fungera måste ett konstverk handla om något (aboutness). Diskursen kring ett samtida konstverk och ofta kring en konstnär är en bärande del. Innehållet föregår formen. Ett verk som bygger enbart på form kan avföras som modernistisk eller tomt. Och som sagt: Innehållet byggs upp utifrån någon aspekt av socialkritiken; ett slags kommentar till eller undersökning av något som är aktuellt i samtiden. Det kan också vara historiskt. En historisk undersökning (gärna av dekonstruerande karaktär) är fullt giltigt. Det som skapas måste alltså vara relevant, alltså passa in i det rådande sammanhanget.
Det förväntas också att ett arbete skall vara förnyande. Det kan röra sig om att det är provokativt (vilket är ovanligt), överskridande, överraskande, oväntat, besitta en omedelbar visuell eller rumslig styrka. Förnyelsen behöver inte vara omedelbar. Den kan också komma fram i diskursen, alltså genom det innehåll arbetet givits eller som tillkommer i den eventuella diskussion och kritik som kan följa.
Alla dessa aspekter på kvalitet produceras av konstvärlden. Det existerar inget område utanför konsten från vilket konsten skulle kunna bedömas ur kvalitetssynpunkt. Detta gäller naturligtvis inte inom ramen för modernismen som tillhandahåller tanken att den estetiska kvaliteten är en naturgiven essens som konstverket innehåller. Den kan, i enlighet med denna lära, uppfattas och bedömas, uppnå konsensus och placeras i en konsthistorisk kanon.
En kanon eller en konsthistoria är mer komplicerad i ett institutionellt synesätt. Alldenstund konsten och dess kvaliteter upprättas genom att konsensus (rimlig sådan, det finns trots allt olika uppfattningar) upprättas, blir framställningen av bestående (åtminstone vid en given tidpunkt) värden en beskrivning av vad konstvärlden anser. När exempelvis som ovan i "Fresh Cream" curatorerna försöker bestämma vad som är kvalitet, får dessa ansträngningar ses som förslag till att föra fram kvalitetsaspekter. Något i stil med "detta anser jag vara kvalitet". Om tillräckligt många i konstvärlden går med på saken uppstår en kvalitet. Att se saken på det sättet är ett "utifrån" perspektiv. Inifrån, dvs. från curatorn synpunkt är det ett försök att bestämma "egentlig" kvalitet. Man får föreställa sig att curatorn (eller vem det nu än är) ser konsten som ett uttryck för något och att detta uttryck innehåller vissa bestämbara kvaliteter. Det är inte fråga om att beskriva vad som sker. En beskrivning skall inte favorisera något, alltså inte uppställa konstkvaliteter på annat sätt än att hänvisa till vad konstvärlden favoriserar. Varje försök att framhäva det eller det som en kvalitet innebär ett förslag till att något skall anses vara kvalitet.
Att se saken "utifrån" betyder att en betraktare intar en strikt institutionell inställning till konsten (som är det perspektiv som jag skriver ifrån). Att se saken "inifrån" är att tänka essentiellt, antingen det nu är helt eller delvis. Som jag redan framhållit existerar det i stor utsträckning ett slags kompromiss mellan det institutionella och det essentiella. Det är inte så märkligt. Även om man har en institutionell syn på konsten kommer man att ha åsikter om vad man menar är bra konst och finna argument för det.
I den obestämda situation som råder (striden mellan paradigmen) står det klart att det estetiska/modernistiska inte kan upprätthållas. Det är en klar konsensus om den saken. När konstens fokuseringspunkt flyttats från form till innehåll är det svårare att finna bestämningar av vad som är kvalitet. Detta var visserligen ingen enkel sak tidigare, men nu har det blivit riktigt svårt. Konsten har därför kommit att framställa, som redan nämnts, det "intressanta", "angelägna", "aktuella". Det som kan mutas in av konstnären för att de skall kunna bli igenkännbara är ett bestämt område, helst med en återkommande form eller åtminstone inte mer än ett fåtal variationer. Därvid blir det möjligt att upprätthålla särskilda konstnärer som givna kvalitetsbärare. Man kan bara tänka på konstnärer som Cindy Sherman, Barbara Kruger, Jeff Koons, Robert Gober, Kabakov, Felix Gonzales-Torres, Damien Hirst, Gillian Wearing, Vanessa Beecroft, Rirkrit Tiravanija, Maurizio Cattelan etc. Alla dessa är någorlunda igenkännbara både vad gäller innehåll och de former de begagnar.
Det råder ingen tvekan om att det finns nog konstnärer för att tillfredsställa traditionen med konstnärer som representanter (eller låt oss säga kandidater) för konsthistorisk kvalitet. Tendensen är emellertid tydlig. De som finns har blivit många fler än tidigare och tillväxten är enorm. Man skall ha klart för sig att fastän föreställningen om konstens essens i någon mån tycks överleva även i avancerade kretsar, är den rådande konstteorin den institutionella. Konstvärldens mera vakna representanter har klart för sig att konstnärerna inte är exklusiva representanter för skapandet av konst och konstkvalitet. Kvaliteter skapas i hög grad genom andra aktörer. Temautställningen och det otal biennaler framstår i sig som en möjlig (det lyckas naturligtvis inte alltid) kvalitativ konstproduktion. Kritiker (i vid mening) inser sin nyckelroll och får en allt mer framträdande roll som aktiva skapare. Men det allra tydligaste inslaget i denna nya bild är curatorerna som blivit mycket vanliga. Curatorn väljer konstnärer och gör en utställning i samarbete med dem. En framgångsrik curator blir garant för kvalitet. Med tanke på mängden av nya konstnärer har det blivit praktiskt taget omöjligt att hålla ordning på alla uppdykande nya namn. Curatorn blir därför den person (det igenkännbara varumärket) som kan göras synlig. Det blir också lättare att föra fram nya och okända namn genom att denne skapar garanti för att de är intressanta. Det bör också understrykas att rollfördelningen i konstvärlden inte är fast. Det har blivit allt vanligare att inneha ett antal roller och kunna växla mellan dem: kritikern som är konstnär, curatorn som är kritiker och konstnär, teoretikern som fungerar som curator, konstnären som arbetar som assistent åt en annan konstnär osv.
Det är ingen överdrift att påstå att curatorn är ett nytillskott i konsten. Och det handlar om ett stort antal varav många arbetar frilans. Det är nödvändigt för en curator att profilera sig för att synas och detta för med sig att också konsten profileras ("cureras") långt starkare än tidigare. Man kan också notera den dubbla dragkraften i samtidskonstens socialkritik. Emedan konsten domineras av denna utgör den en särdeles lämplig grogrund för curatorprofilering. Och en sådan profilering förstärker socialkritikens dominans.
Och vad är då en konstnär? Återigen finns det bara en möjlighet (om man inte är essentialist): konstvärlden upprättar konstnären, denne pekas ut och tilldelas vissa egenskaper - som tenderar att bli alltmer otydliga. En betydande nyhet är att konstnärer gör ett projekt tillsammans. Jag avser då inte konstnärsgrupper som ganska enkelt kan falla in under den allmänna konstnärsramen; en grupp blir igenkännbar. Just igenkännbarheten sätts på svåra prov när konstnärer samverkar. Om det inte är så att båda (eller eventuellt ännu fler) är väl etablerade, uppstår något som endast kan bygga på själva produkten, en lite besvärligare situation för upprättandet av kvalitet, om man föreställer sig att samarbetet är tillfälligt.
Det vore inkorrekt att mena att de olika rollerna i konstvärlden är helt sammanblandade. Fortfarande är det lätt att urskilja (och se motsättningarna mellan) dem som ingår i kritikerkåren, museerna och andra fasta institutioner, galleristerna, curatorerna och konstnärerna. Och det är knappast någon som förnekar att konstnärerna är den mest centrala delen av konsten. Alla de övriga är inriktade på att behandla och organisera det som konstnärerna skapar. Men som det framgått är det konstvärldens olika aktörer som tillsammans skapar konsten. Det försteg som ges till konstnärerna är att de är utgångspunkten. Men knappast mer än så. Konstnären, konstverket/konstprojektet blir iscensatt genom gemensamma ansträngningar och det konstnärerna gör är konstvärlden numera förberedd på att ta emot.
Nästa sida 
|
