|
Innehållet
Den rena konsten, formalismen, har en avsevärd plats i modernismen. Det går att slå en knut på problematiken innehåll - form; formen blir innehållet, innehållet blir formen. Men till vad tjänar det och vad uttrycker det? Man kan naturligtvis hålla fast vid att det estetiska (det låter sig inte riktigt sägas "skönheten", alldenstund formalismen lägger en ständig press på vad som är estetiskt acceptabelt) är ett mål i sig. Men konstbegreppet har lagt beslag på mer än så. Konsten har, och det är en spridd åsikt, en samhällsuppgift även om det är oklart vilken. Det kan vara harmoniseringen av världen eller ett direkt ingrepp genom att framvisa samhällets skuggsidor och dolda sanningar. Konstnären företer också ett profetiskt drag i det denne påstås kunna framställa tidsandan, det tillkommande, dunkla aningar från själslivets inre eller glänta på den vetenskapliga världens förlåt. Det är därför inte förvånande att det parallellt med formalismen också föreligger expressionismen där konstverken i första hand förmedlar ett inre uttryck och därmed bär på ett innehåll som inte enbart är form.
De visioner och dunkla aningar som tillskrivs konsten och konstnären har, åtminstone när man når fram till modernismen mot slutet av 1800-talet, blivit accepterade i vid utsträckning. Det som konsten representerar får inte blandas samman med den simpla borgerlighetens ljumma anspråk. Genom den aggressivitet som konsten kan uppvisa utmanas de estetiska gränserna. Aggressionen riktas inte enbart mot borgerligheten utan i lika stor utsträckning mot konsten själv. Normbildning och bekvämlighet blir angreppsobjekt som till tider utmynnar i konstriktningar som dadaism och surrealism som hyser en önskan om att göra upp med de förstelnade och inkonsekventa former som konsten åstadkommit.
Det är egentligen inte något nytt som tillkommit i konsten under modernismen. Det är fråga om en anpassning, en "modernisering", av det konstnärliga arbetssättet och inställningen. Djupare sett rör det sig om en mystisk verksamhet som i slutändan åberopar sig av andliga storheter och som bygger på inre övertygelse - dessa delas av både konstnärer och publik. Att det råder oenighet och att konsten förmår att skapa ordentliga provokationer visar sig inte vara till sakens nackdel. Konsten står nu säkert på institutionell mark; den är accepterad av samhället där den tilldelas en verkligt betydande roll som kulturyttring även om detta inte gäller alla yttringar och i varje fall inte omedelbart.
Nästa sida 
|
