|
Mot en ny konstuppfattning
Det politiska inflytandet i konsten kring 1970 kan alltså ses som ett förslag till lösning på konstens uppgift. Med viktiga politiska frågor i ryggen var det, i alla fall kortvarigt, att skjuta undan akademiska frågor kring konstens identitet och kvalitet. De masspolitiska rörelserna kunde få stöd av en del konstnärer och dessa i sin tur kunde väcka viss uppmärksamhet på konstsalongerna med aggressiva politiska slagord. Det skulle snart vara över, konsten hade varken tradition för eller någon betydelsefull kapacitet för massverkan. Det man kunde förvänta sig av konsten var långt mera intrikat och sofistikerat och fungerade därför dåligt som opinionsbildare. Istället kom konsten att vandra in i en gåtfull era av allmän pluralism som bröts med den postmoderna strömningen med början omkring 1980.
De följande åren kunde uppvisa att konsten fasthöll vissa traditioner. En handlade om teoriintresset. Den moderna konstens uppkomst genom ett samarbete med filosofin kom att följas upp på ett överväldigande sätt genom att konstnärerna i långt större utsträckning än tidigare tog del av avancerat textmaterial och använde detta som inslag eller grund för sina konstprojekt. En annan handlade - återigen - om konstens interna problem. Ännu en gång hanterades frågan om vad-är-konst? Nu ännu tydligare och med påfallande många inslag som handlade om att distansera sig från det estetiska (och expressiva) synesättet. Ironin och distansen till den egna handlingen följdes med att i postmodern anda skapa verk där det reflekterades över språk, tecken och bild. Och när alla dessa aspekter utmattats hamnade man så i den redan nämnda sociala kritiken. Fram till dess kan man säga att den postmoderna konsten teoretiskt genomfört det som konceptualisterna redan fört fram. Skillnaden var att man nådde längre och åstadkom ett genombrott för detta alternativ till modernismen. Estetiken trängdes tillbaka och kom i alla fler sammanhang att framstå som en underordnad synpunkt i konsten.
Det som nu kom att prägla konsten är att den blev helt beroende av konstvärlden. Någon identitet eller något värde kunde inte hämtas från någon extern källa; konsten "finns" egentligen inte. Den vilar helt på en överenskommelse och det är i princip möjligt för konstvärlden att upprätta vilken som helst betydelse den vill ge konsten. Godtycket kan uppfattas som helt öppet men är det naturligtvis inte eftersom traditionen kommer att ha en avgörande betydelse. Även om så väsentliga förändringar ägt rum som uppgivandet av den grundläggande identiteten ändras inte allting, långt mindre föreligger ett samlat behov för att fullfölja något slags konsekvens av den uppkomna situationen. Konsten framstår fortsatt som värdefull emedan den betraktas som ett viktigt bidrag till mänsklig kunskap, erfarenhet och upplevelse. Utveckling och förändring är också knutet till konsten och tillämpandet av dessa faktorer är också väsentliga. Allt detta är emellertid abstrakt och det är därför ofrånkomligt att fråga vad konsten skall tjäna till i en mera bestämd mening. Det som skedde var att konsten kom att rikta sig mot samhället. Genom att häfta sig fast vid den breda ramen av "social kritik" kan man säga att konsten gör sig nyttig. Den framstår som samhällsmedveten.
Nästa sida 
|
