|
Postmodernt
Ytligt sett återhämtade sig konstbegreppet mot slutet av 70-talet. Den breda och onyanserade uppslutningen kring det nya måleriet såg ut som expressionismens återkomst men i mera initierade kretsar fungerade dessa nya aktiviteter som pseudokonst. Det nyexpressionistiska måleriet var en distanserad upplaga av något som tidigare uppfattats som innerligt med ande och översinnligt uttryck. Nu var det pseudo, ett metamåleri. Detta var dock inte något entydigt eftersom det samtidigt väcktes ett genuint och omfattande intresse för måleriet. Och även i avancerade sammanhang förelåg inte någon sammanhängande konstteori. Den postmoderna filosofin försåg konsten med nya synpunkter men praktiskt taget inget var särskilt ägnat åt konstens domäner. Det som faktiskt dök upp var påfallande konservativt som exempelvis hos Lyotard som hävdade en återgång till sublimiteten - samtidigt som han avvisade det sköna - genom att framlägga nyläsningar av Kant. Det sublima var trots allt en mera tilltalande möjlighet än det formestetiska i det att det varken kunde framställa och långt mindre innehålla det som var dess objekt, det gränslöst stora. Lyotards entusiasm fick dock begränsad betydelse. Från början av 1990-talet kom den internationella konsten att domineras av "social kritik". Därmed förändrades ganska plötsligt omständigheterna för det som tidigare tagits som självklart vad gäller konstens identitet och värde.
Nästa sida 
|
