|
Det svåröverskådliga
Etablerandet av det moderna konstbegreppet (alltså i praktiken upprättandet av det vi idag menar med konst) är en komplicerad manöver med ett antal aktörer. Den grund som existerar, dvs. det normativt sköna och "konstarter" som inte är samlade till något bestämt system preciseras och dess innehållsliga komponenter genomgår en uppskrivning och erhåller en ny identitet. Några årtionden in på 1800-talet kan vissa konstanta faktorer noteras.
De sköna konsternas system (bildkonst, musik, litteratur, arkitektur, sång, teater, dans…) är det minst komplicerade. Men dessa har den gemensamma identiteten/kvaliteten "estetiska". Det sköna är den schablonmässiga bestämningen men det sublima tillkommer liksom "det uttrycksfulla". Det senare förekommer i otaliga bilder som visar dramatiska förlopp som t ex "Medusas flotte" av Géricault. Här handlar det om att med gester, miner och uppställningar visa ett händelseförlopp som involverar starka emotioner. Dessa aspekter har gemensamt att de i estetikens namn är "opraktiska", dvs. att de inte tjänar något praktiskt ändamål eller har någon sådan funktion (med utgångspunkt från Kants och andras definition av det estetiska). Den skapande källan är inbillningskraften eller fantasin. Kant ställer dock kravet att denna kraft skall vara verksam i förbindelse med förståndet för att kunna frambringa den egentliga estetiska kvaliteten. Fantasin skall inte hänga samman med någon praktisk önskan, tex. att eftersträva en lustupplevelse genom fantasin. Det förlopp som är estetiskt skall betingas av ett fritt spel mellan förståndets benägenheten att söka efter förståelse och fantasin som en hjälpreda för detta. Och det går naturligtvis ut på att förståndet inte kan finna någon begreppslig förståelse av det föreliggande. Strängt taget är detta den genuina identiteten och kvaliteten i det estetiska. Man skall då komma ihåg att Kant avsåg både naturobjekt och konstobjekt och att det estetiska uppstår hos betraktaren och inte föreligger i objektet. Därtill skall fogas att den andliga dimensionen av skådandet inte får vara för obetydlig. Att duka ett bord eller att utföra en sång i sällskapslivet torde i allmänhet kunna tjäna som exempel på estetisk kvalitet. Skillnaden mellan estetisk kvalitet och underhållning är således att den senare skall besitta någon form av lust eller att ha obetydligt andligt värde.
Bortsett från att Kants uppfattning starkt kan betvivlas tillkommer som redan nämnts en rad korrigeringar och uppskrivningar av hans föreställningsvärld om det estetiska. Naturen som estetisk källa får snart stå tillbaka för konstnärens skapande. Konstverket tillskrivs egenskapen att fungera som ett översinnligt språk för den estetiska upplevelsen och därmed förmedla en högra andlighet: Kants tanke om det estetiska som förmedlare mellan kunskap och moral omformas till att konstnären får uppgiften att harmonisera världen eller ännu vidlyftigare att ingripa i den med en form av diffus sanning. I sina mest utrerade former blir konstnären den som kan förmedla en djupare dimension av tillvaron. Och detta kan också ske genom en mera aggressiv attityd, konstnären luftar obehagliga sanningar och tar del i samhällets utveckling. Konstnären tilldelas också egenskapen av att kunna gestalta en tidsanda, antingen det rör sig om den som råder (och som inte kan uppfattas av vanliga människor som är bundna vid traditionens bojor) eller om det tillkommande. Medan det ursprungliga geniet var "naturgeniet" som skapar genom naivt och oskuldsfullt tvång och därför inte kan ställas till fullt ansvar för de reaktioner som åstadkommes, framträder ganska omedelbart ett generellt geni som är en blandning av tvång och medvetenhet. Detta geni går till verket med en planmässighet utan att relationerna till det inre tvånget försvinner.
Kvalitets- och identitetspaketet som skapas under romantiken framstår i förlängningen som alltför överspänt och patetiskt. Konsten och konstnärens omständigheter dämpas i retoriken och det moderna samhälle som framträder under 1800-talets senare del smittar av sig på konsten. Konstnären utför verk som visar obehagliga sanningar (tex. Courbets realism) eller riktar angrepp mot estetikens normer.
Konstens identitet och värde är således förankrat i en härva av abstraktioner där kanske Kants stjärna lyser klarast men utan att vara mer än delvis giltig. Även om romantiken och modernismen delade övertygelsen om att konstens andliga och estetiska dimensioner faktiskt existerade var de (naturligt nog) svåråtkomliga (och gav en ständig näring åt konstens gåtfullhet - "Vad-är-konst?"). I bildkonstens del uppstod en ny variant av det estetiska uttryckets egenart: formen.
Nästa sida 
|
