|
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
1995 - osäker kursriktning
Rites of Passage, London, fick ett positivt mottagande. Här presenterades konstnären som en förmedlare och vägvisare i det samtida nätet av kommunikations- och förståelsevägar. Mona Hatoum, Balka, Gober, Jana Sterbak och Bill Viola var några av deltagarna. Stuart Morgan och Frances Morris skrev i katalogen om: "passeur' people who, at the end of the millenium, are ferrying things or people across boundaries, priests, of that secular religion that art has become." Det växande intresset för en globaliserad konstvärld var tydligt, men handlade alltså också om de globala kommunikationsnäten.
Whitneybiennalen var jämfört med 1993 års mindre accentuerat politisk genom Klaus Kertess mera återhållsamma utställning. Den rönte mindre kritikerframgång än den förra. En hel del intressanta konstnärer deltog som Rirkrit Tiravanija, Nan Goldin, Sue Williams, Lary Pittman,Gabriel Orozco Carroll Dunham. Jan Avgikos i Artforum menade om Kertess: "His inclination is for the retinal rather than the conceptual; for the poetic rather than the polemic; for comfort rather than critique." Och konstaterade: "there isn't one piece in the Biennal that angrily strives to make a marginalized voice heard, that confronts, implicates, defeats or condemns…" Minnesvärd blev "Rirkrit Tiravanija's installation - a plywood hut equipped with electric guitars that visitors are encouraged to play".
Biennalen i Venedig (46) firade 100-årsjubileum ledd av Jean Clair. Den kom att betecknas som tämligen konservativ, inte minst då den unga Apertoavdelningen hade tagits bort. Detta gav utrymme åt oberoende utställningar som komplement, bl. a. av YBA. Och det verkade onekligen som om Jean Clair var måttligt intresserad av den unga konsten. Han menade att ungdomskulturen var fördärvad: "The young of the 90s…are subject to a loathsome economic system, to diseases of previously unknown virulence, to sexuality as a source of stress and to technological progress which has become synonymous with the obliteration of humanity." Och efter ett sådant gammelmansutbrott konstaterar Peter Plagens i Artforum: "…instead of lending vision to today's diverse but wobbly art world, Clair has eliminated "Aperto" and sent the new to the fringes. Instead, he has placed all of his critical stock in the huge exhibition 'Identity and Alterity,' an attempt to trace the history of the figure in the art of the last century. The show reinforces the lack of interest in new art; from recent decades Clair features conservative Expressionistic painting and creepy representational sculpture." En sådan inställning är dock ganska naturlig vid omfattande förändringar. Det gamla paradigmet ger sig inte utan motstånd.
Nästa sida 
|
