|
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
1999 - Globalt och Standardisering
Biennalen i Venedig (48). Det är ofrånkomligt att denna biennal var en övertygande uppvisning i samtidskonstens situation. Den dominerades totalt av installationer, mycket video och foto. Globaliseringsprojektet var markerat, främst med konstnärer från Asien. Det var en livlig och högröstad biennal där de ledande internationella konstnärerna visades på bred front. Kritikerna var ense om att det hela gav intryck av karneval eller marknad men utan att det därför var dåligt eller ens mediokert. Biennalen speglade t ex filmvärlden genom framhävandet av prisutdelningen. De gyllene lejonen utdelades genom att de nominerade kandidaterna först räknades upp, därefter kungjordes vinnarna: Cai Guo-Qiang från Kina, Shirin Neshat, Iran, Doug Aitkens, USA. Ghada Amer, Egypten, fick UNESCOs pris. Louise Bourgeois och Bruce Nauman pris för sin långa verksamhet.
Globaliseringsfaktorn var korrekt utan att bli dålig. Harald Szeeman hade fyllt den italienska paviljongen med konstnärer från hela världen och särskilt Kina. Priset för bästa paviljong tillföll Italien.
Och den kända skaran av konstnärer: Rosemarie Trockel, Chen Zhen, John Bock, Maurizio Cattelan, Pipilotti Rist, Ann Hamilton, Soo-Ja Kim, Gary Hume, Tatsuo Miyajima, Jason Rhoades, Paul McCarthy, Sarah Sze, Olafur Eliasson, Thomas Hirschhorn osv.
En biennal med hög kvalitet sålunda. Den kan också säga något om det stadium konstens förändring lett fram till. Det var en utställning full av upplevelsemöjligheter och kreativa överraskningar. Den höll ett visst mått av ansvar. Med socialkritiken hade konsten blivit samhällsmedveten och det förväntas att konstnärerna skall kommentera den politiska och sociala scenen. Några kritiker anmärkte på att de pågående bombningarna i Jugoslavien inte fick någon uppmärksamhet, men det var knappast någon allvarlig anmärkning. Konsten var social nog med många projekt som kunde kommentera det sociala och politiska. Och dessutom fanns det globala inslaget med konstnärer från många länder med konst som visade prov på det multikulturella. En utställning i jämvikt, det nya paradigmet som en positiv standard för hur konst kan te sig. En balans mellan innehåll och form där publikens associationer kunde söka många vägar. Allvarlig underhållning av hög klass. Vill man vara krass kan man mena att det började bli alltför lätt att få till konstprojekt som motsvarar förväntningarna. Formeln är given: ett socialkritiskt nedslag i något som kan försvaras som tillräckligt angeläget, en formgivning av projektet, antingen den bygger på estetisk påhittighet eller relationell kommunikation. Och om möjligt: global markering. Det är ingen enkel uppgift, men den är överkomlig och det myllrar av kandidater som kan genomföra den på ett övertygande sätt. Mycket praktik och lite teori eller som Daniel Birnbaum säger det i Artforum: "What really are the issues that this gigantic exhibition meant to tackle? The two-volume catalogue gave nice introductions to the individual artists, but not a hint at any general themes. All you got was a poem by Szeeman. There was a time when every exhibition required a commentary by one French philosopher or another, and we all got sick of them. Now that we've reached the other extreme, I kind of miss Jacques Derrida."
Carnegie International, Carnegie Museum of Art, Pittsburgh. Man kan kalla denna utställning för tidstypisk av hög internationell klass. Kathy Siegel (Artforum) noterar: "The Carnegie succeeds in its mission: not to surprise the art-world insider but to show an interested public what art looks like today." Och här kunde man återse dagens storheter: Diana Thater, Gregor Schneider, Suchan Kinoshita, Olafur Eliasson, Alex Katz, Ernesto Neri, John Currin, Sarah Sze, Franz Ackermann, Chris Ofili, Matthew Barney, Thomas Demand, Sam Taylor-Wood, Mark Dion, Pierre Huyghe, Willie Doherty, Ann-Sofi Sidén, Shirin Neshat, Jane och Louise Wilson, William Kentridge m fl.
Kathy Siegel: "My favorite work, viewed through the museum's huge glass wall, was the Eliasson, a fountain of steam wafting vertically from an expanse of water on a platform through which trees also rise up.It's heart-throbbing romantic landscape. Romantic, but naive: the work plays on the tradition of the courtyard fountain, and the steam is piped from the museum's heating system…When blunt physical fact achieves this kind of lyricism, it is something to see." Denna beskrivning kan igen vara ett exempel på stabiliseringen av den konstnärliga problematiseringen. Konsten har blivit sevärd men räddas undan att bli ren estetik genom att den anspelar på något. Det finns en kontextuell dimension som säkrar att medvetenheten finns där. Men detta "som om" tenderar att bli alltmer marginellt, verken skapar upplevelser som nästan är estetiska och i varje fall lutar sig starkt mot det mera obestämda "det poetiska".
Nästa sida 
|
