|
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
Hur kunde det ske?
Man kan fundera över hur det kunde gå så illa för det moderna konstbegreppet som det faktiskt gjorde. Med facit i hand kan saken verka enkel. När konceptkonsten framträdde med sin kritik, både i form av teori och praktik och bådadera samtidigt, var det redan klart. Det fanns inget rimligt försvar. Att tro på spöken eller att vara allmänt naiv var inga goda alternativ. Men föreställningen om det andliga i konsten var djupt förankrad. Och det som skedde var att det modernistiska paradigmet närmast intuitivt försvarade sig - med tystnad. För antagligen var det så att konceptkonsten betraktades som en i raden av konstriktningar vilka enligt ett välkänt mönster borde komma och gå. Det är inte heller omöjligt att se konceptkonsten som ett lika betingat svar på den kris som fanns latent i modernismen; den alltmer uteblivna förnyelsen. Den hållningen dominerar den senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet. Kritiken mot konsten låg alltså kvar och det var näraliggande att den skulle komma upp igen när ett lämpligt tillfälle yppade sig. Det kom med den allmänna kritiken av modernismen genom det både långa och breda postmodernistiska utspelet. Med en långt mera generellt förankrad karaktär blev den redskapet som på nytt satte problemen från konceptkonsten under diskussion. Det fanns ett ytterligare och ännu effektivare redskap genom dekonstruktionsmetodiken. Såväl debatten som den konst som producerades var inte identisk med den konceptualism som visat sig ett decennium tidigare, men likheterna var påfallande och de gamla konceptkonstnärerna kunde utan vidare renoveras som en del i den förändringsregim som bröt fram under det tidiga 1980-talet. I postmodernismens första skede blev det ännu fråga om långtgående kompromisser enär måleriet var en sådan grundgjuten företeelse att den närmast var identisk med konsten. Det är ingen överraskning att tidsförskjutningen mellan USA och Europa var betydande. Förändringens vindar började blåsa redan i slutet av 1970-talet i New York och mot slutet av det följande årtalet var det nya paradigmet markant placerat. Det gick långsammare i Europa, men när det väl tog fart kan man nog påstå att omställningen blev effektivare än i moderlandet. Från 1993 är måleriets hegemoni definitivt brutet och några år senare kan man se att andelen måleri i mera avancerade sammanhang är blygsamt. Och det nya paradigmet kan definiera sig som social kritik och undersökning.
Nästa sida 
|
