|
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
Europa: Biennalen 1993
Även biennalen i Venedig 1993 visade tecken på konstens sociala engagemang: Kabakovs ironiska arbete i den ryska paviljongen kring sovjetstaten reducerad till en kiosk med jublande marschmusik; Haackes installation med uppbrutet golv i den tyska paviljongen Germania. Och som en mer introvert vändning på temat kan man betrakta Miroslaw Balkas installation med östeuropeiskt billigt tvål som hans mor samlat. Achille Bonito Oliva hade som ansvarig för denna biennal angett temat "cultural nomadism" och föreslog att de enskilda paviljongernas länder skulle bjuda in andra nationers konstnärer vilket också skedde i en hel del fall. Och man kan säga att det därmed existerade en begynnelse på de följande årens strömningar i konstvärlden: social kritik och globalism. I Venedig var det dock en blygsam början (och den skulle följas av en betydligt mera konservativ). Omdiskuterad blev Aperto som var fullmatad med påträngande och effektfulla arbeten. Giorgio Verzotti som skrev för Artforum inledde sin kritik med en liten skildring av hans svikna förväntningar i New York:
"Having read in Italian newspapers that the Whitney Biennial was an overwhelming experience, a collection of aggressive and unpleasant artworks violently engaged against the evils of racism, sexism, etc….I came to New York expecting to see works that were perhaps formally unresolved but very strong ideologically. Instead, I saw technically perfect photographs, Minimalist-influenced installations of everyday objects, images, and words elegantly painted on the walls…"
Men han är positiv till Aperto: "In an ample space in the corderie, or rope yards, of the Arsenal, 13 young critics, including Helena Kontova, the show's organizer, exhibited their selection of paintings, installation, and video pieces. In contrast to the pieces in the Whitney Biennial, these works sometimes appeared formally weak or disturbing, but they were never banal (with certain exceptions)." Och det som fanns att se var Damien Hirst Mother and Child, Yukinori Yanagas installation med färgad sand som formade flaggor under glasskivor och myror som kunde bearbeta och förändra flaggorna innan de dog av umbäranden. Sean Landers visade sin video Italian Renaissance and Baroque Sculpture, Carsten Höller, Renée Green, Angela Bulloch, Sylvie Fleury, Janine Antoni, Kicki Smith, Maurizio Cattelan (som hyrde ut sin plats till en parfymfirma)…
I en katalogtext fann Verzotti en text av Nicolas Bourriad som "states that art today no longer lays claim to autonomy, but renounces it in order to affect reality by competing within the sphere of communication. In short, the criteria for attribution of artistic value, Modernist in origin or post-Modern in elaboration, are debated from a certain radical viewpoint. With a bearing worthy of Tristan Tzara, various artists lay claim to the possibility of the 'ugly', pushed perhaps to extremes (but who can say?) by the work of Sue Williams. The difference is that today, putting an end to the formalist ideology of the avant-garde leads to the question of the subject: a subject who insists on its own historicity in a period when one has forgotten to think 'historically', given that history itself has been reduced to nostalgic pastiche, as Marcelo Espósito put it so well in his video project and catalogue statement. This thinking of ourselves as historians gives rise to the category of the political, and, banally stated, to the supremacy of content over form…"
Det går att samla en del material från det här året som tyder på etablerandet av konstens inriktning mot innehåll och social kritik.
Nästa sida 
|
