|
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
Standard pool position with global quality
Huvudlinjen i konstutvecklingen från det estetiska paradigmet till det kontextuella: Under första hälften av 1980-talet dominerar fortfarande måleriet men med förbehåll. Dels är måleriet utmanat främst genom det motstånd som centreras kring tidskriften October, dels genom att det i sig själv bär på en form av postmodern kontext. 1986 bryter den teoretiska postmoderniteten genom. Först i USA under beteckningar som Neo-Geo och Neoconceptualism, sedan på en mera allmän front som bärs fram av strängt teoretisk postmodernism. Runt 1993 är den djupfilosofiska postmodernismen överspelad och ersätts av en socialt orienterad kontextkonst: social kritik. Whitneyutställningen 1993 och Peter Weibels utställning i Graz samma år är ledande signaler. Det är också från den tidpunkten som det internationella kontextgardet samlas. Den struktur som sedan dominerar konstvärlden är en större grupp av internationella konstnärer som visas på utställningar världen över och som representerar dagens globala konst (även om globaliteten är dominerad och styrd västvärlden). De har kommit att i sig representera konstens kvalitet. Det finns givna förutsättningar för vad som görs: konstens skall som vanligt vara ny, men knappast provokativ, konstnären skall framträda med en profil som ger dem identitet och man skall välja relevanta ämnen. Poolen bispringes av den likaledes utvecklade annexpool som curatorer och kritiker utgör och som är direkt förbunden med konstnärernas. Tillsammans borgar dessa för konstnärlig kvalitet i det tidiga 2000-talet. Väl att märka att det rör sig om den symboliska makten i konstvärlden. Den ekonomiska domineras alltjämt av de lite äldre konstnärerna och måleriet.
Nästa sida 
|
