|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Verkligheten
Konstens isolering som autonom verksamhet genom det översinnliga bryts av Schlegel. Det är naturligtvis inte fråga om något egentligt samgående med verklighetens värld. Konsten kommer uppifrån och skall mer eller mindre på egen hand åstadkomma en förändring av världen. Det är också i detta moment som konstnären som tidsspegel kan noteras. Här handlar det om Fichteinspirerade tankar om jaget som kan konstituera en egen sanning. Det oåtkomliga tinget i sig i Kants världsbild ersätts av "tinget för mig". Subjektet kan hantera en sanning även om denna är lokal. Men konstnärens subjekt är mer än vilket jag som helst. Konstnärens subjekt är det konstärliga geniet som hyser förbindelser med det översinnliga och kan därför meddela världen något om dess tillstånd. Varje genuint konstverk är ett nedslag i det absoluta nuet invävt i eviga sanningar. Det är en viktig tanke som skulle fortsätta att göra sig gällande så länge modernismen styrde begivenheterna. I takt med tiden blev dock formuleringarna mindre översvallande.
De översinnliga spekulationerna var knappast tillfredsställande för konsten och det är föga förvånande att konstnärerna skulle blanda sig in i de politiska skeendena. Det tycktes ganska uppenbart att själva konsten inte kunde åstadkomma de förhoppningsfulla omdaningar som det spekulerats om i den romantiska filosofin. 1800-talet är ett progressivt och politiskt oroligt århundrade och revolutionerna i Frankrike 1830 och 1848 spelade en betydande roll även för konsten. Om konstnären inte på egen hand kunde återbörda samhället till en bättre ordning kunde han dock delta i tidens omvälvningar. Frågan var hur detta skulle ske. En möjlighet var att närma sig samhället och i måleriet behandla sociala och politiska problem. Gericaults målning "Medusas flotte" får väl ses som något slags heroisk realism som berörde ett skandalöst skeppsbrott i det tidiga 1800-talet. Framställningsformen är emellertid utförd som en klassiskt arrangerad komposition och det politiska innehållet begränsas till ämnet och till några frånstötande detaljer, något som också gäller Courbets målningar i genren.
Närmandet till verkligheten skulle visa sig vara behäftat med ständiga problem genom att den sociala realiteten kom att gnissla mot konstens autonomi. Detta genom att det var två sfärer som inte kunde förenas: realiteten och det översinnliga som konsten betingades av. Tog det sociala överhanden försvann konstens egenart och om den senare dominerade krympte det sociala till en obetydlighet.
Nästa sida 
|
