|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Språket
Filosoferna sliter med språket. Det är ett stort problem att förmedlingen av sanningen skall genomgå den språkliga förmedlingen. Kant löste tillfälligt problemet genom att tills vidare inte göra något annat åt problemet än att uppmärksamma det. Han valde att undvika all konstfullhet och skriva sina texter med en inriktning på saklighet. Som det noterats ovan ville Hegel se poesins språk som en möjlighet att nå fram till en enhet mellan innehåll och språk. Båda filosoferna sköt saken på framtiden. I Jenakretsen (1798-1800 med bröderna Schlegel och tidskriften Atheneum) prövade man att framlägga sina synpunkter genom att skapa fragment, skisser till de totala konstverk som man föreställde sig skulle kunna fullgöras senare. Texterna blandade ett diskursivt innehåll med poetiska språkfigurer.
En mycket central konklusion, som för övrigt ligger nära till hands i dessa sammanhang, var att tänka sig att konstens översinnlighet gav upphov till ett språk som skulle förmedla denna översinnlighet. Om ett konstverk var skapat på rätt sätt, med innerlighet och närvaro som det anstod det konstnärliga geniet, kunde man föreställa sig att detta språk var ett stycke sanning som förmedlade det översinnliga genom att appellera till det översinnliga (förnuftet) hos mottagaren. Konstverket kunde då förstås genom att det uppstod känslor av högre art hos mottagaren. Om det verkligen stod till på det sättet kan man se hur den grundläggande ekvationen får en lösning. Kombinerades detta översinnliga språk med det diskursiva kunskapsinnehållet betydde det att den beryktade klyftan mellan realitet och ideal kunde överbryggas.
Nästa sida 
|
