|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Det sköna och det sublima
Det sköna och det sublima blir accepterat som de viktigaste formerna för det konstnärliga uttrycket. Även om dessa estetiska kategorier kan kompletteras med åtskilliga andra som det tragiska, komiska, groteska, karakteristiska, fula m fl. når ingen av dessa den generella betydelse som alltsedan Kant tilldelats dem. Konsten har dessutom tacksamt anammat dem.
Behandlingen av dem har passform i Kants tänkande. Det sköna som är det materiellt tillgängliga skapas i fritt samspel mellan fantasin och förståndet (kunskapsförmågan). Det sköna skapar en förbindelse till förnuftets översinnliga värld genom att det kan uppfattas som en symbol för det goda - som Kant ser det. Här rör det sig alltså om en central aspekt på harmoniseringsproblemet. Men det finns mera, nämligen det sublima, som saknar materiellt objekt och som står i förbindelse med förnuftets värld (moral och ideal). I det sublima erfar människan det obegränsat stora som kan frammanas inför åsynen av stormande hav eller pyramider (dynamisk respektive matematisk sublimitet).
Kant var emellertid återhållsam med att tilldela konsten några möjligheter att förmedla det estetiska, en inställning som hans efterföljare inte delade. När det konstnärliga uttrycket blir lösgjort som en självständig kraft stiger också dess värde och förmedlingsinnehåll. I smakdomen Kant framlägger den handlar det fortfarande om en visserligen teoretiskt fördjupad inställning men ändock en del av det förfinade sällskapslivet på högre nivå. När en sådan inställning raseras stiger alltså värdet på det sköna och det rör sig mot oändlighetens sköna, outsägligheter, total närvaro och med ett språk som finns bortom språket. Avståndet till det sublima blir mer eller mindre försumbart.
Det här skall förstås som att det sköna och det sublima ersätts av det konstnärligt estetiska. Något som är både skönt och sublimt men också något annat: det kan inte förklaras, bara upplevas.
Nästa sida 
|
