|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Schiller
Under de följande årtiondena radikaliseras Kants ståndpunkter. Schiller, entusiastisk över läsningen av Kants "Kritik der Urteilskraft", menar att konsten har ett absolut försteg framför naturen eftersom konsten är skapad av människan och därför innebär ett aktivt ställningstagande för de översinnliga faktorer som tillhör förnuftet (den högre lagstiftaren, moralens väktare). På denna grund aktiverar sig konsten och prövar att genomföra harmonin genom att upprätta en möjlig harmonisk värld som ger sig tillkänna genom den estetiska upplevelsen. Därvid har Schiller fört konsten in i ett eget fält men samtidigt avlägsnat den från förståndet (kunskapen, verkligheten).
Vid den här tidpunkten (alldeles i slutet av 1700-talet) är konsten på väg att skapas som ett självständigt område med en given identitet och med en uppenbar uppgift: att harmonisera förhållandet mellan kunskap och moral, verklighet och ideal, sinnligt och översinnligt. Den uppfattning som var rådande menade att konsten tidigare, under den grekiska antiken, nått sin absoluta höjd. Då, menade man, förelåg harmonin mellan de olika beståndsdelarna: Det sanna, det goda och det sköna befann sig i exemplarisk jämvikt. Med den moderna världens splittring hade detta gått förlorat. Konsten kom att betraktas som ett viktigt instrument i återerövrandet av denna harmoni.
Konsten material betingades av det metafysiska överskottet, dvs. den produktion av för kunskapen ogripbara föreställningar som fantasin framställde när den befann sig i fritt samspel med förståndet. (Allting kan tänkas på ett annat sätt, tänkta verkligheter kan produceras).
Fantasins arbete: Det professionella består naturligtvis inte i att viljemässigt driva fram föreställningar utan oftast genom experiment med handlingar, material, objekt. Från dessa kan nya föreställningar uppstå - och det är självfallet så att de också kan finna vägar tillbaka till kunskapens domän, en återknytning till verkligheten.
Fullbordandet av konsten i modern mening sker under de första decennierna under 1800-talet. Det viktigaste tillägget är att konsten uppfattas som aktivt kommunicerande och att objektet förmår att förmedla ett översinnligt innehåll. Detta var främmande för Kant och Schiller hyser detta endast genom antydningar. Det är sålunda en mycket snabb utveckling från Kants försiktiga försök med estetiken som en förmedlare mellan förstånd och förnuft till att låta konsten (som samtidigt slår ut naturen) träda in som en aktiv kraft som kan kommunicera det som ligger bortom kunskap. Geniet, som presenteras hos Kant utan kommunikativa möjligheter endast i stånd att frambringa sådant som liknar natur, får en alldeles särskild roll som den suveräne förmedlaren av andliga värden.
Grunden för konsten är rimligt begriplig, alltså relationen mellan kunskap och moral, mellan verklighet och ideal. De intrikata problemen som finns när det gäller att utveckla denna relation är däremot synnerligen komplicerade. Så komplicerade att någon egentlig lösning aldrig blivit möjlig. Vad som sker är att konsten uppstår på praktiska betingelser. Konstens existens bärs upp av den ovannämnda grunden för att sedan fyllas ut med några mer eller mindre stipulerande föreställningar om översinnlig kommunikation, om en framställningsform som inte lägger några hinder i vägen för förmedlingen och genom Geniet som är mannen att åstadkomma det underbara. Dessa tillägg utfördes under den konstfilosofiskt så aktiva perioden i det tidiga 1800-talet. "Konst är gränslös strävan", menade bröderna Schlegel och i det yttrandet kan man ana att konsten fått vad den behövde för att kunna inta sin plats i den moderna världsbilden. Det skall stå klart att uppfattningen om konsten aldrig kom att få någon enhetlig utformning.
Nästa sida 
|
