|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Modernismens konstparadigm
Det råder ingen full enighet om tidpunkten för modernismens inbrott i bildkonsten. Tidsrymden 1860 - 1910 inringar uppfattningarna. Hur som helst är det under den här tiden som konsten framstår som ett särskilt formspråk. Det innehåll som bokstavligen kan iakttas i konstverket får en underordnad roll. Formen blir innehållet och genom formspråket kan djupare innehåll meddelas: igen det inre och översinnliga. Grundläggningstiden är över, konsten är stadd i verksamhet och med en bestämd inriktning: att skapa nya formspråk. En konsekvens av denna inriktning är att man når fram till den icke-föreställande bilden kring 1910. Det kan ligga en logisk övertygelse i tanken att konstnärerna bryter ner den föreställande bilden steg för steg för att sluta i rena former, vilka i sin tur kan förenklas till basala geometriska former för att ända upp i svarta och vita kvadrater. Eftersom Malevitj åstadkom sådana monokroma målningar redan 1913 borde konsten därmed ha nått sin slutpunkt. Det är bestickande att Duchamp presenterade sin första readymade året därpå och därmed öppnar för möjligheten att något helt nytt har påbörjats. Och vars final var dadaismens vilda försök att bryta med hela den rådande konsttraditionen.
Men det finns invändningar, bortsett från att vi känner till att det inte blev på det sättet. Det stora genombrottet för konstens som harmonisering skulle ha kunnat vara den svarta kvadraten, om den hade varit i stånd att förmedla det översinnliga budskapet om kunskapens och moralens samhörighet. Den kunde nu inte det och den förhoppningsfulla samhällsomdaning som svävade kring det ryska avantgardet vid den tiden var inte rättvisans och klokhetens sociala seger. I den intrikata leden inom konstvärlden skulle Malevitj - med en fördröjning fram till 60-talet - hyllas som en den djupa andlighetens konstnär. Det finns många uttalande som bekräftar att man verkligen känt den svarta kvadratens andliga vibrationer. Det hjälper dock inte eftersom den snart skulle förlora sin utstrålning och förvandlas till ett exempel på en from förhoppning.
Tanken på att nå fram till det perfekta konstverket, "den stora försoningens genombrott", kunde i någon mån hållas levande. Clement Greenberg är väl den siste i raden som hyste tankar i den riktningen. Och han menade att det i hans egen tid var något som inte låg långt borta - ett brukligt synesätt för både små och stora profeter.
Det fanns också tanken på att konstnären skulle förmedla sin egen tid. Inte genom något slags socialreportage utan självfallet genom översinnlig kommunikation som ägde den fördelen att den förmedlade en långt mera fördjupad bild av det samtida. Den var i själva verket så djup att den svårligen kunde förstås förrän långt senare.
Denna tidsförmedling kan speglas i den ständiga formväxlingen som är modernismens livsluft. Man kunde observera att tidsrymden mellan en ny konstriktnings framträdande med påföljande oförståelse och dess acceptans blev allt kortare. Någon konsekvent marsch är det inte fråga om. Från förenklingen som hjälpligt kan följas som en abstraherande linje från impressionismen till Malevitj möter man i fortsättningen en uppsjö av återgångar till mera komplexa formspråk och ständiga återkomster av den föreställande bilden.
Det är inte alldeles galet att se modernismens utveckling repeteras genom den mera konservativa inställning som råder i konsten under mellankrigstiden med den nya sakligheten, föreställande expressionism i diverse tappningar, neoplasticistiska omstuvningar av geometriska element, Bauhaus försök att fälla ned den gudomliga geometrin i den mänskliga vardagen, urvattnade uppföljare av Cézanne och de patetiska försöken från diktaturerna i Europa att återgå till en nyklassisk blandning av realism och idealism. Det påföljande efter andra världskriget är en ny utplåning av det föreställande, den här gången genom ett kraftfullt expressivt och i huvudsak helt icke-föreställande måleri som skall förmedla konstnärens inre liv. Och fortsättningen blir Hard-Edge med en slutpunkt i Ad Reinhardts svarta kvadrater.
Detta är dock ingen bra historieskrivning. Duchamp får uteslutas och det finns ingen plats för dadaisternas åtminstone tillfälliga upplösning av konstens gestaltningsutveckling. Surrealismen passar inte heller in i bilden eftersom det formala här är underordnat och ersatt av ett innehållsligt motiv som direkt strider mot modernismens grundmurade uppfattning om formens absoluta primat.
Man kan nog förstå att det som är besvärligt med konstens historia är det spekulativa smörgåsbord som erbjuds av grundläggartidens estetiker. Förutsättningen är att konsten äger möjligheten att uppträda genom ett översinnligt språk som aldrig kan läsas ut till något diskursivt begripligt utan endast kan förstås genom skådande och den påföljande övertygelsen. För att korrigera konstens ständiga kursändringar och dess obenägenhet att nå fram till någon definitiv position i myllret av nya former behövdes en tillägg ad hoc. Man kan nog säga att den blev slutet på hela modernismens paradigm: Konsten behövde en kontext. På egen hand kunde konstverket inte leva och fungera. Med kontexten blev det möjligt att t ex skilja på Malevitjs svarta kvadrat och Ad Reinhardts.
Nästa sida 
|
