|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Klyftan mellan realitet och ideal
Kant har problem med den splittring som uppstått genom att kunskapen och moralen (verklighet och ideal) inte längre kan sägas hålla samman. Den förenande länken har fram till den här tidpunkten garanterats av religionen: Gud har skänkt människorna såväl det moraliska sinnet som förmågan till kunskap. Gud har dessutom givit allt ett ändamål. Världen samhörighet var därmed garanterad. Nu har denna enhet splittrats, religionen kan inte längre lämna några garantier. Vilken är då världens mening? En teleologi utan Gud tenderar lätt att bli löjlig ("skeppsmaskarna är bra för timmerhanteringen").
Kant ser en möjlighet i att harmonisera tillvaron med hjälp av estetiken. I skönhetsupplevelsen kan människan med smakens hjälp avkunna en dom som tenderar att kräva allmängiltighet. Det en person finner skönt tycks vara så självklart att det borde delas av alla. Just denna inställning är närvarande hos alla människor. Kant menar dessutom att skönhetsupplevelsen för med sig att objekten upplevs som ändamålsenliga utan att egentligen vara det.
Det sköna är inte knutet till förståndet (kunskapen) eller till moralen (förnuftet) utan till en bedömning (omdömet). Argumentet för det skönas mellanställning är att den estetiska upplevelsen delar egenskaper från de båda förmågorna. Liksom förståndet arbetar estetiken med objekt, men den betingas av fantasin och av omdömet som för den in i förnuftets område. Vi kan därför genom estetiken bibringas ett förhållande till naturen som visserligen är fiktivt (det är inte objekten som skapar upplevelsen utan själva bedömningen /omdömet/) men som i skönhetsupplevelsen åstadkommer en harmoni mellan värld och fantasi (mellan kunskap och moral, verklighet och ideal).
Bäst ägnat åt att åstadkomma detta är naturen, menar Kant, då denna är det som det dominerande objektet för den mänskliga nyfikenheten. Men även det skapade objektet kan framträda som något som liknar natur. Det är här konsten tar sig in i Kants tänkande. Kants reservationer till trots visar han stort intresse för vad människan kan åstadkomma för att ställa bredvid naturen. Det konstnärliga geniet skapar, utan att veta varför och utan något särskilt intresse, det sköna objektet - och betraktaren ser det som natur.
Konsten ger, enligt Kant, en möjlighet att uppfatta världen som harmonisk och fullständig ehuru detta sker indirekt och genom omdömet. Det sköna blir en symbol för det goda, menar vidare Kant, utan att helt kunna förklara hur den förbindelsen åstadkommes. "Allt förlorar sig i ett stort dunkel".
I den estetiska upplevelsen föreligger också det sublima. Här handlar det om en upplevelse av det obegränsat stora, att tanken fattar att det finns något som överträffar allt som kan tänkas. I ett sådant sammanhang kan inte inbillningskraften träda till för att supplera med några tänkbara föreställningsvärldar. Sublimitetens lustupplevelse kommer, menar Kant, av att det är möjligt att förnimma en ännu högre ordning än den som indikeras av objekt som pyramider, berg, vulkaner och oceaner i storm. Även dessa är underordnade det obegränsade, vilket människan kan få fram i sin tankevärld och därmed finna en jämvikt i relation till den osäkerhet, förskräckelse och olust som också är närvarande i kontakten med det sublima.
Det här är det första viktiga steget för upprättandet av konsten och för lanseringen av konstens betydelse, status, identitet och autonomi.
Nästa sida 
|
