|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Provokationen
Det är inte särskilt långsökt att förse konsten med ett grövre artilleri. I föreställningar om den antika världen tänkte man sig ett harmoniskt samhälle där konsten kunde uttrycka denna harmoni. I det rådande 1800-talssamhället föreställde man sig att situationen var en annan. Där rådde obalans och konsten som snabbt fick en mera aktiv uppgift än att sprida estetisk njutning för kulturens finsmakare kunde forcera sin uppgift med beska sanningar som riktades mot samhället. Detta samhälle representerades av borgerligheten i dess egenskap av dominerande klass och ett tvivelaktigt intresse för konst.
Schiller kunde fortfarande förorda att konsten borde söka sig tillbaka till de klassiska förebilderna. Tendensen gick däremot i motsatt riktning. I 1800-talets samhälle var tanken på framsteg och förändring det helt dominerande. Allting skulle bli annorlunda och bättre och konsten tog del i detta. Konstverket kunde återge och avslöja tiden med sin sanning. Dess hållpunkt var självfallet fast förankrad i den tillgängliga översinnlighet varifrån det talade, men det kunde till var tid aktualiseras till en rådande situation.
Konsten skulle bli modern, dvs. bejaka tidens utveckling. Dess främsta instrument för detta var förnyelse och överskridande. Markeringen av det nya fann sin form i provokationen. Ett konstverk som publiken borde förstå men som den ändå inte förstod utan tog avstånd ifrån.
Det förelåg också problemet med de interna uppgörelserna. Vilken konst var den rätta? Till en början var den striden i huvudsak en parallell till angreppet på borgerligheten genom att också borgerlighetens konst (salongskonsten) attackerades. När den är övervunnen mot slutet av 1800-talet intensifieras istället kampen mellan de moderna konstriktningarna: att vara modern, att vara modernare och att vara modernast.
Nästa sida 
|
