|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Ironin och distansen
Hela den rörelse som bygger upp det moderna förhållningssättet till konsten är i sig ett medvetandegörande av konsten och dess problem. I denna samtid kring 1800 såg man det naturligtvis inte på det sättet. Här var det fråga om ett problem som uppstått i den egna samtiden och som fordrade extraordinära lösningar och där konsten fick den genuina uppgiften att ställa besvärligheterna till rätta. I äldre tider, och referenspunkten för det harmoniska samhället var obetingat antiken, hade man inte nutidens problem.
Den grekiska demokratin sågs som absolut förebildlig. Den tidens konstnärer kunde därför utföra sina verk i harmoni och oskuld. I den egna samtiden hade samhället kommit i obalans genom att kunskap och moral inte kunde förenas. Med förståelsen av denna situation blev det konstnärens uppgift att medvetet bearbeta situationen. Den äkta naiviteten var därmed omöjliggjord. Konstnären fick utöva sitt verk från en sentimental position där återvändandet till de klassiska förebilderna sågs som en given möjlighet, särskilt i begynnelsen av denna epok. Det var överhuvudtaget en allmän föreställning att klassicismen var den enda möjliga vägen. Dessutom var det en melankolisk historia eftersom resultatet ändå aldrig kunde nå upp till förebilderna. Den avgörande skillnaden var att konstnären hade blivit medveten om sin roll och om de problem som förelåg. Ett annat och på sitt sätt besvärande faktum var att konstens uppgift blev magnifik: att återbörda den grundläggande harmonin i samhället. Detta förde också med sig att konstnären såg och förstod det elände som han var i stånd, åtminstone teoretiskt, att förbättra. Den distans som på så sätt tillkommit kunde visas genom ironi på flera plan. Både genom ironin mot publik och samhälle men också genom självironi: den allvetande konstnären som sitter högst upp i det översinnliga och ser ner mot en värld som befinner sig i kaos.
Då det dessutom var svårt att se några framgångar med genomförandet av det stora harmoniseringsprojektet fann sig konstnären placerad som en symbol för klyftan mellan realitet och ideal. Hans storhet och filosofiska uppbackning till trots skedde det inga under. Med ett uns av självironi kunde denna belägenhet markeras, eventuellt med ett tillskott av melankoli, i det att så mycket skulle göras och så litet blev utfört av en visshetens gestalt.
Nästa sida 
|
